En sådan glömd händelse är beskjutningen av parla­mentet i Moskva år 1993. Jeltsin använde då armén i ett angrepp mot det ryska parlament som gjorde motstånd mot Jeltsins införande av gansterkapitalism. Oppositionen menade att den okontrollerade liberaliseringen var en form av ett ekonomiskt folkmord – med goda argument, den ryska medellivslängden föll som en sten under dessa år. Angreppet var inte bara en symbolisk markering; över hundra hundra människor dog och presidentmakten gick segrande ur händelsen. Det var denna presidentmakt som Putin ärvde. Det var då, i oktober 1993, som den ryska ordning etablerades som kan kallas pseudodemokrati i kombination med gansterkapitalism. 

Det är värt att påminna om detta nu: den ryska transformeringen från Sovjet vreds hastigt och brutalt ur det ryska folkets händer. Putinismen föddes ur ett brinnande ryskt parlament omgivet av pansarvagnar. Att döma av rapporterna om den ryska stridsmaskinens eländiga skick är det inte helt otänkbart att några av de pansarvagnar som flockades runt det ryska parlamentet 1993 nu snurrar omkring i ukrainsk lera.

Greg Yudin, rysk sociolog och vänsterintellektuell, skriver om det ryska folkets intresse av det pågående invasionskriget (på jordanrussiacenter.org, som är en del av New York University): ”Ryssar kommer inte att få någonting ut av detta krig, de kommer att förlora på de mest monstruösa sätt, det kommer att bli en kolossal katastrof för landet – allt vi kommer att få är globalt hat, en förstörd ekonomi, ett ruinerat samhälle och möjligen också en besegrad armé. Och slutligen kommer vi att förlora den där orubbliga grundrespekten som historiskt renderat oss aktning från människor i hela världen – vi kommer att förlora anseendet som en befriarnation, som segraren i det allra värsta av krig”.

Det pågående kriget, det mest vettlösa av krig enligt Yudin, är en perfekt krutdurk. När som helst kan en provokation, ett oöverlagt beslut eller ett flygplan som flyger fel starta en dominobrickseffekt med reell risk att landa världen i det värsta scenariot, ett tredje världskrig. Men även om det undviks genom klokt och de-eskalerande agerande från Nato och grannländerna, hamnar Europa i det näst värsta scenariot: en instabil ockupation av Ukraina som utvecklas till en långdragen Afghanistan-liknande mardröm. Det kan inte Nato förhindra. Den enda aktör som har makten att rädda oss från bägge scenarier är det ryska folket. Bara de kan störta Kreml, förpassa Putin till historieböckerna och därigenom förhindra ett europeiskt Afghanistan.

Invasionskriget mot Ukraina är Kremls krig, inte folkets. Det låter sig sägas, men det brukar inte betyda någonting alls. Tvärtom; ett vedervärdigt exempel är förre försvarsministern, moderaten Mikael Odelbergs, förslag att utvisa alla ryska medborgare ur Sverige. Den våg av solidaritet som nu riktas mot de ukrainska flyktingarna, där till och med deras katter och hundar välkomnas över gränsen till EU, är helt rätt och hoppingivande. 

Men det mest intelligenta omvärlden kan göra vore att utsträcka denna solidaritet till ryssar. I verklig politik kunde man göra det genom att utlova även ryssar uppehållstillstånd och tillgång till välfärdssystemen, i synnerhet till ryska män i stridsförande åldrar. Det vore ett sätt att i verkligheten sträcka ut en solidarisk hand till det ryska folket och samtidigt undergräva Kreml genom att uppmuntra desertörer. Det är förmodligen ett klokare drag än någonsin något Natomedlemskap.