Från en högtalare strömmade vacker musik och på flotten stod den vitklädda bruden och de två barnen; brudgummen väntade på stranden. Där vankade också den lokala centerpartistiska politikern i den lika lokala folkdräkten, hon som snart skulle förrätta vigseln ute på flotten och avsluta ceremonin med ett ”Bra kämpat!”.
På vägen ner till älvbrinken hade jag hört tranorna trumpeta ute på åkern, som om de också ville markera högtidsstunden. Och allt detta var som att vandra rakt in i en svunnen idyll.
Eller svunnen? Det ägde ju rum. Det var verkligt. Det hundratal människor som stod där var högst levande. Ett av brudparets barn läste sedan det där underbara stycket av Paulus ur Nya Testamentet om kärleken:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.”
Och tårarna trillade ner på många kinder.
Jag tror att en hel del urbana vänstermänniskor liksom studsar till när de hör om den bild jag målar upp: Är det inte en konservativ bild av ett svunnet Sverige, låst i tiden; bara en förbiilande nostalgisk dröm i den globala värld där Staden är allt?
Men så är det inte. Det finns verkligen en levande landsbygd. Folk hade denna lördag kommit från byarna omkring men också långt ifrån för att vara med på bröllopet eller bara kasta konfetti på brudparet (ris är inte bra för fåglarna, inskärptes det från bruden). Det finns så många byar och så mycket landsbygdsliv i detta land som jag tror att varenda människa, som möter det, skulle känna att det är äkta och inte det minsta inskränkt. Landsbygden är också mer präglad av ett slags breda, egalitära arbetarklassvärderingar och värderingar hämtade från urgamla bytraditioner som handlar om ömsesidig hjälp. Minns jag rätt brukade anarkisten Kropotkin alltid hylla byn som en av de slitstarkaste gemenskaperna, och civlisationskritikern David Jonstad gör det alltid i sina böcker och artiklar.
Naturligtvis är landsbygden ingen idyll, lika lite som innerstäder eller förorter. Medelinkomsten är lägre än i städer, det är längre till sjukhus och apotek, lanthandlar går på knäna, polisen orkar aldrig dit, det kostar skjortan att få fiberanslutningar och en evigt haltande kollektivtrafik stressar upp tillvaron. Men landsbygd och glesbygd är fortfarande en stor del av detta land, detta Sverige, ja denna värld, och jag tror att vi alla bär med oss ekon inom oss av denna landsbygd, även de som flyttat till storstäderna.
I den politiska debatten såg det ett tag i våras ut som om frågan om stad och land äntligen skulle bli central i valrörelsen. De politiska eliterna har skrämts upp av allt från Brexit, Trump och SD när de lockat till sig anhängare på de bortglömdas platser. Regeringen la i juni en landsbygdsproposition som faktiskt var smått historisk. Och när de stora skogsbränderna exploderade i somras var det som om enorma, om än ödesdigra lågor lyste upp trakter i Sverige som annars är helt nedsläckta på den mediala kartan. Jag tänkte: Nu äntrar äntligen landsbygden den politiska debatten.
Men så har det hittills inte blivit. Det parti som en gång var språkrör för landbygden, Centerpartiet, är i dag ett egentligen rätt extremt nyliberalt präglat parti. Skulle centern få igenom de skattesänkningar det på sikt drömmer om skulle den ena nyliberala fattigdomsfällan efter den andra slå ihop kring gles- och landsbygdsbefolkningen. Vänsterpartiet är i dag kanske det parti som har den mest engagerade landsbygdspolitiken, fastän de sällan får någon credit för det.
Nej, jag tror inte att Stad och Land bör utses till den stora konfliktaxeln; klass och kön, ja fördelningsfrågor är alltid viktigare. Men det finns något slags egendomlig rädsla hos många på den urbana vänsterkanten för landsbygden: Den förknippas med det bakåtsträvande. Men tranorna som trumpetade inför bröllopet gjorde det på ekologiskt odlade ekrar – som jag ser som det mest moderna av allt – och människorna som sedan festade loss i en lada på kvällen till dansmusik från ett lokalt band var varken mer konservativa eller mer radikala än människor i allmänhet är.
När vi gick hem i natten hade stjärnorna trätt fram. Bara det: De som kryssar fram under klara, klara stjärnbilder vet något – vad kan jag inte riktigt säga - om tillvaron som stadsbor inte vet.
