Läs också: Ledarbloggen: Flyktingworkshop på slottet
När Sverige gick med i EU på 90-talet blev det plötsligt väldigt poppis att tala om ”regionernas Europa”. Nu skulle vi slippa nationalstaterna och istället få uppleva den oerhörda mångfalden i världsdelen olika regioner. Redan då var jag misstrogen. Hela retoriken påminde om den kulturretorik som det forna Sovjetunionen höll sig med – Kreml hyllade mångfalden av kultur i de olika landsändarna, men de gjorde det för att döva smärtan över att ingen demokrati existerade. Att prata om regioner i Sverige verkade, och verkar, dessutom extra dumt eftersom lilla Sverige ändå framstod, och framstår, som på sin höjd en liten region i den stora Europaunionen (där en region befolkningsmässigt kan vara långt större än hela Sverige).
Men nu återkommer idén om att i Sverige skapa sex stora regioner. Tanken är att kasta ut landstingen och alla landskapsidentiteter för att istället trolla fram mycket större enheter. Redan för mer än tio år sedan försökte sig den dåvarande S-regeringen på ett sådant förslag (den s.k. ansvarsutredningen) men det ebbade ut, framförallt eftersom entusiasmen var synnerligen svag hos folk i allmänhet.
Den administrativa indelningen av Sverige är verkligen urgammal. Den härstammar från Axel Oxenstiernas tid. Det var då landshövdingarna infördes och de var från början avsedda att hålla de lokala skattefogdarna under uppsikt (dessa var oftast ett slags privata skatteuppbördsmän som sög ut bönderna efter förmåga). Ett så gammalt system tycker man kanske självklart borde reformeras. Den som har sett landshövdingar i aktion vet hur meningslösa de är.
Men nej – jag anser trots det att storregioner är en helt onödig reform. Huvudargumentet för att inrätta sex jättelika regioner rör i grunden mest sjukvården. Många av landstingen anses i praktiken vara för små för att hysa det skatteunderlag som krävs för att leverera den sjukvård som behövs. Det argumentet är i sig riktigt. Det är bara det att ingenting kommer att lösas av att nya jätteregioner skapas. I norra Sverige ökar inte skatteunderlaget för det. I själva verket framstår regiontanken som en undanflykt från det som egentligen behöver göras när det gäller sjukvården: helt enkelt förstatliga den. Ja, landstingen är oftast för små för att bära upp de växande behoven och de ökade kraven på en likvärdig sjukvård. Landstingsmodellen gör dessutom att sjukvårdsdebatten på det mest enfaldiga sätt fragmentiseras så att väljarna inte ser att sjukvården är en av de mest grundläggande nationella angelägenheterna. Föreställ er att Försvarsmakten hanterades av landsting eller regioner – det är ungefär lika korkat).
När det ena landstinget efter det andra tvingas till nedskärningar och nedläggningar stannar protesterna i det enskilda länet. I varje landsting tror väljarna att just de råkar ha en ovanligt trögtänkt landstingsledning över sig. Det har till och med blivit en favoritsport för de dominerande borgerliga ledarsidorna i resurssvaga skogslän att nästan bedriva personförföljelser mot de S- eller V-politiker som råkar ha majoriteten. Så är det exempelvis i Dalarna. Det innebär att borgerliga ledarskribenter lyckas förflytta skulden för en försämrad vård till lokala politiker – och flytta bort den från dem som är de verkligt skyldiga: riksdag och regering som inte inser att den andel av svensk skattekraft som går till sjukvården borde öka med åtskilliga procent. Politiken, liksom protesterna mot sjukvårdspolitiken, fragmentiseras. En flykt från ansvaret uppstår när landstingen kan skylla på statens dåliga statsbidrag och staten – i en ohelig allians med det borgerliga kommentariatet – i sin tur skyller på de lokala landstingspolitikerna.
Problemet löses inte med storregioner. Snarare kan det förvärra läget, eftersom de folkvalda församlingarna hamnar ännu längre bort från väljarna. Den långsiktiga lösning som borde diskuteras är istället ett förstatligande av sjukvården. I långa loppet är det bara det som kan garantera att människor får likvärdig vård var de än bor. Funnes det en sjukvårdsminister som ilskna människor kunde ställa till svars för exempelvis ökade vårdavgifter över hela landet skulle protesterna få långt större kraft. Detta innebär också att landsbygdsfrågor i allmänhet mycket mer skulle bli en del av själva statens budget och rikspolitikens nervcentrum. När sjukhus och vårdcentraler försvinner är det på landsbygden det känns. Men ilskan stannar lokalt. Eller växlas i värsta fall in i en röst på ett välkänt högerextremt parti.
Storregioner är inte ens storhetsvansinne. Om det ändå vore det. Storregiontanken är, tror jag, en reflex från de storstadsregioner som tillåts växa för snabbt. Storregiontanken är framförallt ett slags flykt från de verkliga utmaningar som sjukvården står inför. Storregioner tror jag kommer att försänka landsbygden i än djupare glömska och göra den ännu mer ensam än idag.
