Vi har sett det förut.
Unga väljer förändring.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Som i Nederländerna. Där krympte liberala regeringspartiet och socialdemokraterna utplånades nästan, medan Geert Wilders aggressiva högerpopulism istället ökade.
Men bland unga (återigen 18–24 år) skulle tendensen ha varit annorlunda. De hårdföra liberalerna och de kompromissande socialdemokraterna skulle ha förlorat ännu mer inflytande. Istället hade största partierna blivit socialliberala D66 och gröna vänsterpartiet GroenLinks.
Spanien är ett annat exempel. Där har makten pendlat mellan konservativa PP och socialdemokratiska PSOE. Men nu är deras oligopol upplöst. Yngre väljare massmigrerar till radikala Podemos eller nya mittenpartiet Ciudadanos. Det orsakar mental kortslutning – med efterföljande nyval – hos politiker som inte kunnat föreställa sig väljarna som något annat än en relativt statisk massa.
Lämnar vi Europa ser vi samma tendens i USA, att unga skyr konservativa och hellre röstar ”vänster”. Hillary Clinton fick 55 procent av rösterna bland 18–29-åringar. Donald Trump fick bara 37 procent.
Dessutom signalerar rörelsen runt Bernie Sanders, och att åtta procent av unga senare faktiskt röstade på en kandidat annan än Clinton eller Trump (tre procent i föregående val), att unga amerikaner delar unga européers trytande tålamod med de traditionella, statsbärande politiska partierna.
Ta detta med Corbyns starka stöd bland unga. Det är hoppingivande att så många attraheras av ett budskap om rättvis fördelning och att stärka en till bristningsgränsen rationaliserad välfärd. Men samtidigt kan denna uppdelning fungera polariserande och söndrande inom en befolkning, gentemot en tanke om grundläggande samhörighet.
Protesterna efter Brexit-omröstningen gick bortom missnöje med resultatet. 75 procent av unga väljare röstade på att Storbritannien skulle stanna kvar, men på grund av demografiska realiteter – den rika världens ökande andel äldre – gjorde det ingen skillnad.
”De har stulit vår framtid”, sa 21-åriga Tracy när jag intervjuade henne strax efter omröstningen. Hon var inte besviken. Hon var rasande. Hon jämförde det som hänt med ett övergrepp. Idag, när vi talas vid igen, är hon fortfarande lika arg. Men hon kommer att rösta, det blir Labour, mest för att hon anser att Tories agerar direkt fientligt mot henne själv och hennes generation.
”Jag är politiskt deprimerad”, säger hon.
I det europeiska perspektivet – mot bakgrund av åtstramningar, arbetslöshet, klimatkris, terrorhot, ökad invandring – ställer unga nya frågor. Om de får gamla svar tillbaka?
Nästan en tredjedel av franska 18–24-åringar röstade på radikalen Jean-Luc Mélenchon i presidentvalets första omgång (han fick bara åtta procent 2012). Men samtidigt fick rasismen – representerad av Marine Le Pen – 21 procent i denna åldersgrupp. Tillsammans fick dessa två hälften av rösterna, samtidigt som socialdemokrater och konservativa inte ens uppnådde 20 procent.
Farväl till det gamla. Sökljuset letar sig utanför etablissemanget. Men det nya är inte nödvändigtvis en Mélenchon eller en Corbyn eller en Pablo Iglesias (Podemos). Det kan vara en Le Pen.
Här i Sverige är unga till vänster om äldre. Definitivt öppna för alternativ. Ännu inte förlorade till högerpopulistiskt flöjtspel. Senaste valet fick de rödgrönrosa – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Feministiskt initiativ – egen majoritet bland förstagångsväljare. 53 procent. Sverigedemokraterna hamnade på åtta procent.
Partistrategen följer förstagångsväljarna som meteorologen följer ett stormoväder. Varje skiftning registreras. De anses vara nyckfulla, emotionella, trendängsliga. Inget att förlita sig på, snarare något att kompensera för.
Men så många – i nästa val 5,2 procent av väljarkåren – att de inte kan ignoreras. För vissa partier mest ett bekymmer, för andra – Feministiskt initiativ – trampolin till riksdagen. Och det händer saker bland de yngsta väljarna.
SCB:s partisympatisundersökningar från maj 2014 och från maj 2017 illustrerar två skilda politiska landskap. Miljöpartiet har bland 18–24-åringarna rasat från 18,4 till 7,6 procent. Socialdemokraterna tappar också, liksom Vänsterpartiet. Samtidigt har Moderaterna ökat kraftigt, till drygt 27 procent.
Vänster är ingen naturlag.
Den unga väljaren vill se resultat, att politiker håller sina löften. Annars är förtroendet förbrukat. Det finna inga lojaliteter. Annat än till värderingar. Fel svar innebär en förlorad röst.
Miljöpartiet lovade grön omställning och solidariskt flyktingmottagande. Sedan gick det som det gick. 2014 skulle nästan en av fem unga rösta grönt. Nu är det inte ens en av tio.
Europas unga ställer krav. Politiken kan vara frustrerande trögrörlig, ovillig att ompröva sig. Nu skulle det innebära en förlorad möjlighet. Och ett farligt överlämnande av utrymme. Vilka partier lyssnar? Vilka är beredda att utvecklas?
Det här kommer att avgöra mycket under åren framöver.
