Så här ska det ha gått till, enligt Daily Mail. En grupp maskerade upptäckte att det stod dyrt klädda personer utanför en klubb i närheten av Grenfell Tower. ”Det här är respektlöst!” ska någon ha sagt bakom sin luva, för att lägga till: ”Jag hör att det finns judar och förmögna där inne.” Därefter bröt sig huliganerna in, kastade ner en DJ från scenen och hotade publiken att hedra de döda.

Jaså?

Daily Mail är inte en tillförlitlig källa. Inte någonstans.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Tidningen har bestämt sig för att lita fullt ut på festens arrangör, finansmannen Ben Goldsmith. Han twittrade efter det oväntade besöket att han ”fått en glimt av (Jeremy) Corbyns Storbritannien” och att den ”äckliga, våldsamma, självrättfärdiga, hårda vänstern kidnappat tragedin i Grenfell för sina politiska ändamål”. Han menar också att antisemitism förekommit.

Via stöd- och kampanjgrupper som bildats efter branden i juni, får jag kontakt med två personer som var med om klubbincidenten. De har inget problem att ställa upp med namn: Romy Adair och Mehdi Collins. De är inte anmälda för något brott. Tvärtom, de vill gärna berätta varför de avbröt festen och skrämde slag på födelsedagsfirarna.

Antisemitism? Nej, de tillbakavisar beskyllningen kategoriskt, säger att det vore otänkbart att någon av dem ens skulle drömma om att använda ”judar” nedsättande.

Daily Mail rapporterar om händelsen som ett slags vansinnesdåd, politiskt raseri i stunden, rumlande revolutionärer utan mål eller mening. Inte sant, säger Romy. De hade planerat det här noga efter att ha fått information om vilka som bokat. Miljonärer. Fastighetsägare. Politiker.

”Tillsammans ockuperar de vår stad och fördriver oss, en familj i taget. Vi visade dem att vi inte tänker flytta på oss”, säger Mehdi.

London är Storbritanniens mest privilegierade stad, samtidigt en av landets fattigaste. Det avgörs av vem du är, var du bor och hur gammal du är. Just nu sker en undanträngning av unga som är särskilt sårbara för skenande bostadspriser.

Social rörlighet – möjligheten att klassresa – bleknar invid verklighetens ”självförstärkande spiral av stadigt växande uppdelning”, enligt en ny rapport från Social mobility commission.

Rikedom och fattigdom existerar nära varandra. Grenfell Tower, idag ett förkolnat skal som ska rivas nästa år, ligger på promenadavstånd från områden där det kostar motsvarande tiotals miljoner kronor att köpa ett boende, och ytterligare någon kilometer bort finns fastigheter som de allra rikaste – britter, men oftare saudier och ryssar – betalar hundratals miljoner för.

Vissa fokuserar på att brandens överlevare ska få kompensation och att regelverk ska skärpas så att fler höghusbränder undviks (Grenfell är den dödligaste men inte den första i London). Allt det är viktigt, säger Romy och Mehdi. Men ur deras perspektiv var branden ingen olycka. Det var massmord, utfört av flera gärningsmän i maskopi med varandra.

Lokala politiker som aldrig tog varningarna om brandfara på allvar.

Parlamentspolitiker som behöll ett regelverk anpassat för fastighetsägare som prioriterar maximal intäkt och minimal kostnad (det har senare visat sig att ett inte obetydligt antal själva är fastighetsägare).

Partier som ignorerat renoveringsbehov vad gäller subventionerade boenden (Labour och Tories) och helst vill sluta bygga dem för att istället lämna ekonomiskt svagare till marknaden (Tories).

Miljonärerna som flyttade in i området men sedan inte stod ut med att se Grenfells slitna fasad. Deras estetiska klagomål kan ha påverkat beslutet att budgetrenovera husets 24 våningar i det material som verkar ha påskyndat brandförloppet, även om utredningen inte är klar.

Bara några timmar innan Romy, Mehdi och ett 20-tal andra trängde sig in på klubben Maxilla (som direkt efter branden höll öppet för hemlösa från Grenfell och därefter fungerade som center för donationer), hölls en minnesstund i St Paul-katedralen. Theresa May var där, Jeremy Corbyn var där. Kungahuset hade skickat en handfull representanter. (Kommunens representanter var ombedda att hålla sig långt borta.) I kyrkbänkarna fick de lyssna till inspelningar med drabbade: ”Folk vill ha rättvisa, de vill att någon ska få betala.”

Tillställningen var provocerande, tycker Romy och Mehdi. De hävdar att Grenfells överlevare är övergivna. Ett symboliskt svek. London är på bristningsgränsen. Nya allianser uppstår. Svarta och vita, arbetare och studenter, kristna och muslimer, geografiskt åtskilda stadsdelar.

Romy och Mehdi säger att det bildas en urban gerilla som är beredd att välja sina metoder utifrån fiendens aggressivitet. Alla har en fundamental rätt att bo på ett värdigt sätt – utan att ruinera sig, utan att behöva frukta att ens hus förvandlas till en brännugn. London är inte bara för bankers och spekulanter. Mehdi:

”Vissa jobbar med lobbyism, och hoppas att det ska rädda oss, men andra måste göra motstånd. Det vore ansvarslöst att vara passiv.”

Deras tolkning av etablissemangets drivkrafter är nattsvart.

Det finns ingen god vilja.

Det finns ingen solidaritet med Grenfell.

Det finns ingen ambition att bryta Londons förvandling till reservat.

Har de rätt?

Efter branden lovade både premiärministern och kommunen att överlevare skulle få ny bostad inom en månad. Ett halvt år senare: fyra av fem familjer har inte fått någon ny bostad, hälften kommer att möta helgerna i akutboenden.

God jul.