”Realizing dreams for 200 years” lyder den reklamslogan som slår emot en från storbanken Nordeas hemsida och den utläggs som så: ”We have been helping our customers realize their dreams and aspirations for 200 years”.

Det där säger rätt mycket om hur banker har blivit något som uteslutande gäller våra personliga liv och drömmar – om att exempelvis äga en lägenhet eller starta ett litet företag - och inte en samhällelig fråga och allmän angelägenhet. Det säger något om en genomprivatiserad tid där samhällsmakt osynliggörs och där de drömmar som realiseras i första hand är aktieägarnas. Det som naturligtvis inte utsägs i bankernas reklam är att storbanker utgör själva navet i världskapitalismen.

Ty ser man efter vilka banker som är de ledande i världen inser man snabbt var världskapitalismens centra idag ligger: Amerikanska banker som JP Morgan och Bank of America är störst, följda av kinesiska banker och indiska banker. I relation till dem är de svenska bankerna ganska små, trots att de är väldiga i förhållanden till folkmängden i Sverige eller de nordiska länderna.

Tittar man på banker stirrar man omedelbart rakt in i de globala maktsammanhangen. Och även i kapitalismens vindlande historia, den historia som handlar om ständig expansion och oupphörlig kapitalackumulation. Banker uppstod när penningtransaktionerna höjde sig över den lokala handeln i norra Italien för långt mer än ett halvt årtusende år sedan. Därefter kan man följa bankernas historia för att se var världsmakten legat: Hur den flyttade till Holland på 16- och 1700-talet, till Storbritannien under seklet därpå, till USA under nittonhundratalet och nu mer och mer till Kina och Indien.

De stora bankerna förblir spindlarna i det växande nät som kapitalismen spinner och i vilket vi alla sprattlar. Banker är således inte vilka företag som helst. De är, trots att de inte är samhällsägda, företag som bollar med hela samhällen.

Det där skriver jag när jag hör hur VD:n för en svensk storbank reagerar när han fördömer idén om en ny skatt på bankerna: Han anser att det är dumt med speciella skatter riktade mot vissa branscher. Skatter ska gälla alla lika. Han resonerar alltså som att bankverksamhet är som vilket företagande som helst och går att jämställa med en frisörsalong. Och han kommer nästan undan med det. 

Kommentatorer påpekar att banker inte riktigt är som andra företag och politiker på vänsterkanten vet att de inte är det. Det vet förresten också politiker på högerkanten, vilket bevisas varje gång banker ordentligt krisar, ty då kommer staten alltid springande med sina socialbidrag.

”Hur sunt är det att storbankerna tjänar femton gånger mer än matjättarna, eller att vinsterna ökat med över 600 procent på drygt 20 år? Det är ett mysterium att politikerna låtit det hända.” Så skriver Andreas Cervenka i en kolumn i Aftonbladet och han har, som alltid, rätt.

 Det finns många förklaringar till de svenska storbankernas nuvarande jättevinster och lika många skäl till att beskatta dem. I grunden är det så att de fundamentala problem i den kapitalistiska ekonomin som utlöste finanskrisen 2008 aldrig blev lösta: Finansialiseringen av ekonomin, den fiktiva ekonomins enorma tillväxt och den reala ekonomins skuggliv. Problemet löstes kortsiktigt med låga räntor. 

Och nu när räntorna höjs flyttas problemet till vanligt folk istället, medan bankerna kan göra gigantiska vinster på det så kallade räntenettot – skillnaden mellan vad de får in i folks räntebetalningar på sina lån och vad de ger ut för de besparingar vi har i bankerna.

Att svenska folket idag är ett av de mest belånade i Europa har till avgörande del att göra med en bostadspolitik som skrinlagts. Vanligt folk måste låna för att bostadsproduktionen varit för låg i årtionden och gjort bostäder svindyra, ända sedan det nittiotal då den sociala bostadspolitiken avskaffades.

Allt med banker, vare sig de brakar ihop eller går med jättevinster som borde beskattas, handlar i sista hand om samhälleliga frågor.

För en knapp månad sedan firade svensk borgerlighet den 4 oktober och besegrandet av idén om löntagarfonderna. Den hade all anledning att fira. Efter nederlaget för den idén har praktiskt taget alla idéer om folklig makt över kapitalackumulationen helt övergivits. Och bankerna har efter hand sluppit många av de regleringar som politikerna under välfärdseran efter andra världskriget försökte bädda in dem i.

Nu är kapitalet fritt. Det kan realisera sina drömmar. Men inte alla vi andra.