BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Frågan har fortsatt att förvåna. Lustigt nog var det detta jag tänkte på när jag såg Bankföreningens vd i tv häromsistens. 

Vd:n heter Hans Lindberg. Han kommenterade idén att låta bankerna betala en lite högre avgift och därigenom ta ett aningen större ansvar för sitt eget riskbeteende. Detta förslag uppfattades som otillbörligt av Bankföreningen.

Det var då jag såg geléklumpen utan hjärna framför mig.

Hans Lindberg uppträdde som om han var kränkt. Inte kränkt över att regeringen lagt idén om bankskatt på hyllan efter att främst räven (särintressen) haft synpunkter på att hönsnätet (skatten) skulle förstärkas.

Men kränkt över att regeringen haft ofoget att föreslå att bankerna ska betala en lite högre avgift till den så kallade resolutionsreserven och därmed ta aningen större samhällsansvar.

Samhällsansvar? Vad är det? Såg det ut som om den kränkte frågade sig. Ska vi, samhällsbärare av guds nåde, straffbeskattas för att vår kompetens gjort att vi har tjänat en slant?  

Slanten var i runda slängar 80 miljarder kronor förra året. Efter skatt.

Det var i det läget jag tänkte på att geléklumpen inte heller har ögon.

Bankföreningen surar således. Annie Lööf (C) också. För att regeringen och dess stödparti vill att bankerna ska betala en lite större del av sin egen drulleförsäkring. Det vill säga den sorts försäkring som träder i kraft när ungar krossat mobilen eller bankdirektörer krossat samhället. 

Den premie som gäller för det sistnämnda betalas till övervägande del av skattebetalarna. Oavsett vad som påstås. 

Det är som med kärnkraften: när det går åt helvete räcker inte ägarnas pengar. Inte ens om de skulle ha moralisk resning att inte manipulera sin bokföring.

Temat för ekvationen är enkel: privatisera vinsterna, socialisera förlusterna. 

Eller om man så vill: vinsterna stannar i bankerna, förlusterna åläggs skattebetalarna. Och inte vilka skattebetalare som helst, utan främst låg- och medelinkomsttagare som inte livnär sig på inkomst av kapital. 

Det är bilden av Sverige 2017. 

Sprid den inte till Fox.

Det är förresten samma klientel som bekostar försäkringen som ges förmånen att få betala avgifter för att ta ut sina pengar från bankerna. Om vi som klientel inte är förmånskunder, för då erbjuds vi att komma åt våra pengar när vi vill. Utan kostnad i det enskilda fallet. Om vi sköter hanteringen själva.

Å andra sidan blir vi blåsta när vi låter pengar handhas av bankernas påstådda elit. Minns ni Robur? Swedbanks eminenta fond, där klientelet betalat hög avgift för att bankens eminenta snillen skulle ta hand om placeringarna. Fast det gjorde man inte. Man lät datorerna sköta jobbet. För en bråkdel av kostnaderna.

Banken tjänade cirkus 20 miljarder bara på det bedrägeriet innan det avslöjades. Cirkus sju gånger så mycket som regeringens föreslagna avgift skulle uppgå till 2018. Det är detta som är kompetens som ska belönas. 

Eller som Nordeas ordförande Björn Wahlroos uttryckt saken:

”Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer.”

Problemet är att de idéer man har är alltför kreativa för samhällets bästa.  

Men nu är ju inte samhället en särskilt viktig ingrediens i en tankefigur där medborgarperspektiv dränkts i marknadsperspektivets träskmarker. Det är där man tror att finanskapital kan ersätta naturkapital. Och att humankapital har mer med kapital än med human att göra. 

Och realkapital? Vad är det? I bankernas värld skapar man mest pengar genom att trycka fram dem för att finansiera bubblor. Vi – det vill säga vi medborgare – har gett dem den rätten. Via våra ombud. Fast jag tror inte att vi begriper hur det gick till. Det bara blev. Liksom.

Och det är då jag börjar fundera på om inte vi allihop har vissa likheter med maneter.