Trots att Sverige är ett rikt land åker tusentals unga vuxna varje år till Norge för att arbeta. I grannlandet bygger vi hus, rensar fisk och serverar bullar på kaféer. Jobb som inte kräver särskild kompetens och som i teorin även skulle kunna utföras av norrmän. Men de jobben gör skillnad för svenska ungdomar.  

Den rörligheten ska dock inte få gälla den som är fattig och kommer hit från ett annat land i hopp om att förbättra sin tillvaro. 

2008 införde den dåvarande borgerliga regeringen med stöd av Miljöpartiet en extrem liberalisering av arbetsmarknaden. Problemet var att Alliansen på samma gång tog bort kontrollmekanismerna. Det gjorde att arbetare som kommer hit utnyttjats.  

2018 gick Socialdemokraterna till val på att strama åt arbetskraftsinvandringen. Observera, inte att man ska stoppa företagare från att fuska utan människor från att komma hit för att arbeta inom enkla yrken.  

”Om det finns människor i Sverige som kan utföra jobben så är det onödigt att hämta hit arbetskraft från andra sidan jordklotet”, sa statsminister Stefan Löfven (S).  

Ylva Johansson (S) som var arbetsmarknadsminister vid den tiden sa:

”Det finns inget som hindrar att de anhöriga blir beroende av försörjningsstöd om lönen inte täcker kostnaderna.”

Skrämselargument som hon inte hade täckning för.  

Förra året beställde regeringen en utredning för att se över reglerna, nu är första delbetänkandet klart. En del saker som presenteras är sådant som borde införts helst igår. Stopp för så kallade kompetensutvisningar, det vill säga när arbetsgivare gör små misstag så ska inte arbetstagaren bestraffas med utvisning. Den här förbättringen kommer främst gynna utländska tjänstemän, och är bra och nödvändig. Tyvärr riktar Socialdemokraterna udden mot de arbetare som inte är resursstarka. 

Det förslag som migrationsministern Morgan Johansson (S) tror kommer få störst effekt på migrationspolitiken rör försörjningskrav för familjemedlemmar till arbetskraftsinvandrare. 

”Det här kommer att få en väldigt påtaglig effekt för dem som är här som arbetskraftsinvandrare och vill ta hit sin familj. Ett försörjningskrav för två barn och två vuxna uppgår till 30 000 i månaden, idag ligger den gränsen på 13 000 kronor”, säger han till SVT. 

Om man lyssnar på den politiska debatten skulle man kunna luras att tro att det rör sig om en massa människor som kommer hit, tar jobb från svenskar och låter familjemedlemmar utnyttja systemet.

Så är det inte. 

Förra året kom det 15 231 till Sverige för att arbeta. Året innan dess var det runt 20 000 personer som beviljades arbetstillstånd. De vanligaste länderna är Indien, Thailand och Kina. Enligt SCB är arbetskraftsmigranter en rörlig grupp. De stannar ofta bara några år i Sverige innan de utvandrar.  

De vanligaste yrkena som beviljas tillstånd är it-arkitekter, systemutvecklare och testledare – de utgjorde 2 500 personer. Bärplockare och plantörer stod för runt 3 500 personer, enligt statistik från Migrationsverket. Runt 900 personer fick komma hit förra året för att arbeta inom restaurangbranschen. Även om det är sådant som kan utföras av svenskar så råder det i Sverige akut brist på kockar.  

Det är med andra ord inga stora siffror. 

Och det där med försörjningsstödet? I SCB:s kartläggningen bodde ungefär hälften av arbetskraftsmigranter med en partner under 2017. ”I och med att denna grupp invandrar till ett arbete är behovet av försörjningsstöd vanligtvis inte så stort.” SCB skriver vidare att de som ansökt om försörjningsstöd för en partner motsvarar knappt 0,2 procent. I verkliga tal rör det sig om 20 personer av de 17 000 personerna.  

Symbolpolitik går före statistik.  

Att Moderaterna sparkar neråt är begripligt utifrån deras ideologi. Men man skulle kunna tänka sig att ett arbetarparti tar konflikt med företagen i stället för med arbetarna.