Det verkar svårt för stormedierna att hålla sig med en klar självbild när de är mitt uppe i daglig konkurrens, komma-först-hunger och kris. Och eftersom det inte förekommer någon mediegranskning värd namnet i Sverige, trots att medieutspel kan vara mer avgörande än politiska utspel och drivkrafterna inte sällan är otydliga, nu när det finns fler PR-människor och lobbyister än journalister i Sverige. Svaret på mediekritik brukar vara ett slags hånfullt underkännande ”skyller på medierna” och därmed verkar ifrågasättandena vara utagerade. Betraktade från den utanförposition, som jag målmedvetet skapat mig gentemot medievärldarna går det att se att de alltmer börjar efterlikna nättrollen med hastigt uppflammande förföljelser, mobbing och illvillighet. Och – vad ska man kalla det? SD-vridning?
Medan stormedierna, också public services nyheter – följer trollen upplever filosofen Hannah Arendt en renässans. Hennes budskap var bland andra ”stopp – och tänk efter”, att den banala ondskan, den som på ytan vanliga, synbarligen hyggliga människor både utövar och förmedlar beror på att de inte kan, inte vågar eller helt enkelt vägrar tänka efter. Och att det är fullt möjligt att ha flera motstridiga tankar i huvudet samtidigt, men att det sällan gäller när man lyder order eller underkastar sig den förhärskande tidsandan. Mediedrev har alltid funnits, men istället för att de utvecklats och fördjupat frågeställningarna har de nu anslutit sig till nättrollens koreografi.
För några år sen blev författaren Carl Hamilton rasande när kvinnliga, muslimska programledare i public service-teve vägrade skaka hand med honom därför att han är man. Mediedrev utbröt. Medierna ställde sig nästan utan undantag på handskakarvägrarnas sida och Carl Hamilton utmålades som kryptorasist. Idag har tidsandan och medierna tvärvänt. Undrar medierna någonsin varför, hur det gått till? Analyserar de vad som hänt med dem mellan drevet mot Carl Hamilton och drevet Yasri Khan?
Själv tycker jag att man eller kvinna som vägrar skaka hand med det andra könet eller andra kön inte på några villkor platsar som politisk eller medial representant i den demokrati vi genom val bestämt oss för. Yasri Khan tillhör de som inte fattat vad jämlikhet i grunden innebär, han kan låta bli att hälsa privat, vi lever i ett fritt land, men inte som politisk/demokratisk representant. Jag antar att svenska muslimer och andra har lagt märke till åsiktsförskjutningen Hamilton/Khan i medierna. Och att de med viss häpnad ser på fallet Mehmet Kaplan. Svenska medier har de senaste åren stått på de främsta barrikaderna för att skydda yttrandefriheten. Allt måste få sägas och publiceras, också om det sårar djupt eller leder till upplopp och dödande, som i fallet med Muhammedteckningarna. Jag håller med och jag har flera tankar i huvudet samtidigt: det är onödigt att provocera och såra för provokationens egen skull; men det ingår i det pris vi betalar för yttrandefriheten. Därför blir det alldeles häpnadsväckande när svenska medier börjar förfölja Mehmet Kaplan, därför att han sagt att arabernas situation i Israel påminner om judarnas situation i 30-talets Tyskland. Han talade inte om Förintelsen, utan om tiden före – när man gjorde skillnad på judar och tyskar; det finns israeler som kallar israelernas sätt att behandla araber för ”apartheid”. Även om liknelsen skulle vara överdriven ingår den väl om något under yttrandefrihetens paraply? I stil med nättrollen säger inte medierna att det är förbjudet att säga så, men de lägger Mehmet Kaplan det till last, som en ingrediens i drevet som redan pågick mot honom. När Mehmet Kaplan sedan tvingas avgå hånar man Stefan Löfven, därför att han inte lyckas tala om varför Mehmet Kaplan måste avgå. Alla utom medierna fattar: Därför att man måste få ett slut på det näthatsliknande drevet.
Men det som verkligen gör mig iskall har också med 1930-talet och Tyskland att göra. Då anklagades tyskar som var judar för att utgöra en hemlig konspiration mot Tyskland och ”tyska värden” och för att ”infiltrera” det tyska samhället. När jag ser just de orden användas i svenska medier, av Dagens Industris PM Nilsson till exempel; att svenska muslimer som är islamister ”infiltrerat” de politiska partierna då undrar jag vart vi är på väg. Det finns säkert svenska politiker med otrevliga åsikter, men att gå därifrån till att börja tala om ”infiltration” tyder på en fartblindhet och historielöshet, som jag inte trodde svenska medier om. Vad var det Hannah Arendt insisterade på? Stopp! Och tänk efter.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
