Kanske är det verkligen så att våra mänskliga hjärnor aldrig kommer att räcka till för att förstå universums grundläggande karaktär.
Vi har antagligen inte ens påbörjat utforskningen av detta universum. Kanske existerar det inte heller en enda teori för alltet.
På förra årets sista dag satt jag och pratade med en god vän om detta: Kanske finns det helt enkelt ingen grundläggande fysikalisk lag. Det är bara något slags ännu hemliga men tack och lov mycket praktiska hantverkare som kallas in för att få alltet att fungera.
Men att en sådan fullständigt spekulativ inledning på en politisk artikel alls kan skrivas tar jag som ett litet skakigt tecken på att vi alla trots allt är mycket större och mer avancerade än de samhällen vi bebor och de civilisationer vi lever i. Att något annat kan tänkas än bara det som är förhanden, det är i slutändan det mest häpnadsväckande med just människan. Ingen människa har stått inför någon gud, i alla fall inte på något bevisbart sätt. Ändå har det i tusentals år talats om gudar. Även den som är helt religionsfientlig inser nog att det är ett av många exempel på att vi har den säregna förmågan att föreställa oss något annat än det som är för handen och det som kan vägas, mätas och iakttas. Att det existerar romaner och berättelser om ting som aldrig inträffat är förmodligen det mest häpnadsväckande som någonsin ägt rum på denna planet.
Vi kan tänka oss en annan värld. Och när vi gör det kastas ett avslöjande ljus.
Det är bra att emellanåt anlägga det perspektivet. Jag brukar tänka så vid varje nyår: Vi är större än det här vi har omkring oss. Nej, vi kommer inte undan det vi har omkring oss, men vi är större. I slutändan är den tanken den tyngsta projektil som kan avfyras mot alla det beståendes välavlönade reklammän, mot dem som hävdar att en annan värld inte är möjlig.
Vi kan tänka oss en annan värld. Och när vi gör det kastas ett avslöjande ljus över det vi har omkring oss.
De fruktansvärda krigen vi ser bilder från i varje nyhetsutsändning framstår i det ljuset som futtiga rester av den djupaste omedvetenhet och fantasilöshet. Den israeliska krigsmaskinen utsläcker oskyldiga liv i tiotusental liksom de ryska attackerna mot sjukhus och civila mål i Ukrainas städer. Det är i grunden ofattbart att detta sker. Den ofattbara meningslösheten i detta dödande upplever vi som meningslöst bara därför att vi faktiskt förmår föreställa oss en värld i fred. Och att så många människor känner just detta – det futtiga och inskränktas närvaro i världen – är ett tecken på att vi vill något annat och kanske kan något annat än det bestående.
Större delen av min egen livstid har passerat. Jag fyller 65 år i år. Jag är pigg och kry, även om olika skavanker som kommer med stigande ålder hemsöker min egen kropp. Men under denna livstid har jag sett Sverige och världen förändras kanske i grunden. Jag växte upp i ett samhälle som ständigt rörde sig mot ökad jämlikhet, mellan klasserna, mellan könen och omkring mig växte ett mycket mer tryggt samhälle upp än vad historien någonsin uppvisat. Kanske var dessa årtionden bara en oas i tidens stora öken där det mesta alltid handlat om eliter som förtrycker folk och om hopp som ständigt rycks från människor.
Vid 65 års ålder står jag i ett samhälle som allt snabbare rör sig in det ultrakonservativa och det nyliberala. Jag ser en värld där drömmen om en mer rättvis världsordning är längre bort än någonsin. Och jag tänker naturligtvis rätt ofta: Kanske är detta normaltillståndet. Explosionerna av frihets- och jämlikhetsdrömmar är bara kortvariga brittsomrar i en evig vinter. Den härskande borgerligheten tutar i oss att det som är nu är evigt.
Men så är det där att jag kan tänka, spekulera, drömma. Jag kan föreställa mig vägar ut ur detta samhälle, reformer och till och med stora omvälvningar, framtvingade av nödvändighet eller av ren politisk vilja och föreställningskraft. Jag kan tänka mig ett samhälle fritt från kapitalistisk profitjakt, hur långt borta det än är. Vagt kan jag visualisera en civilisation som lever i symbios, inte i strid, med den planetära biosfären.
Det är ett nytt år. Det mesta ser mörkare ut än på mycket länge. Men jag, vi, är människor. Det ingår i själva vårt artväsen att vi kan tänka oss andra samhällen. Och alla de som känner sig tillhöra något slags vänster bär på den uppgiften: Att tänka ett steg bortanför det förhandenvarande.
