Jag hoppas det inte var tåget som gick. Hösten inleddes i en allmän känsla av att något är på väg att ske i opinionen och med opinionen menar jag vanligt folk. Alla dessa människor som inte ägnar dagarna åt att grubbla över politik utan gör det litet då och då. Hos dessa verkade känslan plötsligt växa av att den politik som Alliansen för inte längre ger någonting – långt in i borgerliga väljarled inföll en leda vid den rådande politiken. Genom de sprickor i välfärden som orsakats av skattesänkningarna började råttorna titta ut och in, som det heter i den gamla proggsången. Och folk blev mer öppet oroliga än tidigare: över skolan, äldreomsorgen, klassklyftorna.
I denna mikrohistoriska politiska analys känns det som om det under loppet av några få veckor – veckorna kring presentationen av statsbudgeten och oppositionens skuggbudgetar – verkligen stod och vägde: ett litet vägskäl anades. Därefter gick det fort. Socialdemokraterna deklarerade att de var emot ett femte jobbskatteavdrag men ändå inte skulle riva upp det om det genomfördes. Och plötsligt verkade det som det där anade vägskälet upplöstes, som när snön faller ymnigt över två skogsvägar som möts och alla alternativ är borta.
När sedan de rödgröna schabblade bort möjligheten att i riksdagen säga nej till höjningen av brytpunkten i skatteskalorna – vilket skulle ha räddat några miljarder från att falla i höginkomsttagarnas fickor – ja, då var det som om inrikespolitiken nästan dog, för att övergå i det som medierna älskar: att hacka på klantiga politiker.
De sista dagarna i oktober har snön ännu inte fallit och jag går bland multnande löv. En underlig känsla kommer över mig: Det är som om det inte finns politik i Sverige. Världen bara är. Men världen som den är, är alltid borgerlig. Föreställer man sig en absolut ideologibefriad människa så kommer hen att i trappuppgångar, på gator och i samhället se enskilda människor som gör olika saker och anta att de gör det för att de måste eller för att de kanske har något att vinna på det. Att politiska beslut tvingar dem eller hindrar dem att göra vissa saker syns inte.
När det inte talas idéer, politik och när klara alternativ inte siktas i politiken är det alltid borgerligheten som vinner på det. En fullständigt pragmatisk värld, om en sådan vore möjlig, är alltid en borgerlig värld. Liberalismen, huvudfåran i all samtida borgerlig politik, har ju redan fått sitt samhälle. Liberalerna är nöjda. De kvarvarande problemen är egentligen bara ett slags informationsproblem.
Missade Stefan Löfven och Magdalena Andersson alltså ett tåg för några veckor sedan? Ja. Vad gör folk på en perrong när de missar ett tåg? En stunds ilska. Sedan går några hem, medan andra sätter sig i väntsalen och fingrar på smartphonen. En allmän sysslolöshet breder ut sig.
På sätt och vis är det så det ser ut i svensk politik just nu, dessa veckor kring månadsskiftet oktober–november 2013 i Sverige. Väljarna har tråkigt. Politikerna har tråkigt. Jag ska alltid minnas dessa dagar!
Det är till och med svårt att få ut hunden på en promenad.
