För en dryg vecka sedan träffade statsminister Stefan Löfven sin brittiske kollega David Cameron i London, på 10 Downing Street. Jag undrar vad Löfven egentligen kände när de satt där och pratade. Vi vet att de talade om flyktingkrisen, men vi vet också att Tory och Cameron sedan länge bedriver en hårdnande migrationspolitik och inte släpper många över gränsen. Löfven företräder däremot en stat som tagit ett imponerande ansvar för flyktingmottagandet – per capita räknat är Sverige outstanding. Men vad kände Löfven under mötet? Och vad sa han efteråt? Tja, efter mötet höll de två statsmännen en kort presskonferens för brittisk press som var osedvanligt intetsägande. De skakade hand och log och världen fortsatte som vanligt.
Varför tog inte Löfven chansen att inför brittisk press skälla ut Cameron för att landet har en så antihuman flyktingpolitik? Han skulle ha kunnat påpeka att Storbritannien var delaktigt i den Irakinvasion som fick den irakiska nationalstaten att kollapsa och föda terrorns monster? Ja, jag såg nästan framför mig den där underbara scenen i filmen Love Actually där Hugh Grant, som spelar brittisk premiärminister, plötsligt överraskar alla med att stå upp mot och skälla ut den besökande amerikanske presidenten. Alla minns den ljuvliga scenen.
Men det är inte bara skämtsamhet jag är ute efter. Det står idag helt klart att de europeiska opinionerna behöver väckas i flyktingfrågan. Läser man regelbundet The Guardian och andra brittiska tidningar är det kusligt tydligt att flyktingfrågan faktiskt inte alls är högst på dagordningen i Storbritannien. Och så är det i de flesta länder förutom Sverige, Österrike. Tyskland, Italien och Grekland. Opinionerna i de flesta EU-länder har inte väckts annat än i reaktionär riktning (senast i Polen). Visst försöker den svenska regeringen att pressa på de andra EU-länderna och EU-kommissionen att ta ett större ansvar i flyktingfrågan. Men det påminner mer om artig diplomati, vänliga påtryckningar bakom lyckta dörrar.
I själva verket tror jag att regeringen Löfven nu måste ta steget fullt ut och ta varje chans att helt enkelt skälla ut de ogina EU-länderna för att de inte ens efterlever de fördelningsmekanismer som antagits. Kravet måste vara att EU-kommissionen genomdriver sanktioner mot de länder som inte tar det ansvar som de enligt fördragen faktiskt har. Regeringen måste kasta sig ut i den europeiska offentlighet som trots allt existerar.
Nyligen mötte Löfven Europarådets ordförande Donald Tusk. Också det var ett stillsamt och artigt möte. Jag minns inte ens riktigt vad de sade. Löfven föredrog att spela statsman, det vill säga vara kollegialt vänlig. Trots att läget är oerhört svårt för människorna på flykt och trots att läget i Sverige är pressat i många kommuner.
Vi ska inte underskatta opinionsbildning i det här avseendet. Det finns jordmån för den svenska regeringen – och ännu mer, naturligtvis, för den tyska – att gå ut i form av tidningsartiklar i ledande europeisk press samt i uttalanden och kräva att regeringarna i EU tar sitt moraliska ansvar. Svenska ambassadörer i de olika EU-länderna borde, för en gångs skull, aktiveras för att påpeka hur irrationellt det är att flyktingmottagandet nu fixas av enbart några få länder. Argumenten är i grund och botten självklara: Europaunionen har idag 507 miljoner invånare spridda i 28 länder. Var och en inser spontant att en flyktingström på många miljoner utan större problem skulle kunna tas emot av dessa 28 länder – om det fördelas jämnt och efter förmåga mellan de olika länderna.
Fördelningsfrågan är i själva verket avgörande för att hantera och klara flyktingfrågan och den är det på flera nivåer, både den europeiska och den svenska. I många svenska kommuner är läget definitivt mycket ansträngt. Det är brist på boenden, personal, platser i skolan. Samtidigt är det på andra håll i Sverige kav lugnt. Jag håller fast vid det jag länge sagt: åtta av tio svenskar har överhuvudtaget inte märkt av någon flyktingkris i sina vardagsliv. Utmaningen nu på hemmaplan är att genomdriva den jämna fördelningen mellan kommunerna så att även välbeställda kommuner tvingas ta ansvar. Det var också ett centralt inslag i oktober månads migrationspolitiska överenskommelse. Det var den åtgärd som de rödgröna så att säga bytte mot införandet av temporära uppehållstillstånd.
Att genomdriva den jämnare fördelningen mellan svenska kommuner är för ögonblicket det allra viktigaste för att förhindra mer av alarmism och osäkerhet. Högerdebattörer har på senare tid piskat upp stämningen på ett fullständigt oansvarigt sätt. Skribenter på ledande tidningar har talat om ”Sveriges undergång”. Och man riktigt känner hur bensindunkarna plockas fram i samma takt som dessa högerdebattörer får bestämma agendan, och de kan göra det desto lättare därför att vänstern ogärna, av rädsla för att stämma in i högerkören, diskuterar de reella problemen med ett historiskt stort flyktingmottagande.
Men agendan måste återerövras av de progressiva, av vänstern och av arbetarrörelsen. Nyckeln till det stavas fördelning, kort sagt jämlikhet, på svensk kommunal nivå och på europeisk.
Det är dags att skälla ut EU och dess regeringar. Jag är övertygad om att det finns en solidarisk opinion som kan väckas. Och jag menar att Löfven och andra ministrar måste skälla bokstavligt och ta varje chans som öppnar sig i den europeiska offentligheten att göra det.
