Vi har dock haft ett påtagligt könsgap tidigare, men då var situationen den omvända: kvinnor röstade höger, män röstade vänster. Det kallas för det traditionella könsgapet.

Efter 1968 förändrades det. I takt med att fler kvinnor tog plats på arbetsmarknaden, och därmed lämnade kretsar där konservativa ideal – tänk hemmafruideal – dominerade, rörde de sig åt vänster. 

På 1980- och 1990-talen fanns i princip inga skillnader i hur män och kvinnor röstade, men i slutet av 2010-talet påbörjades splittringen –  och 2022 var skillnaden som sagt större än någonsin. Det benämns som det moderna könsgapet.

– De skillnader vi har nu är unika under Sveriges demokratiska historia, säger statsvetaren Jakob Ahlbom vid Stockholms universitet, som forskar om väljarbeteenden och är knuten till Valforskningsprogrammet på Göteborgs Universitet.

Bakom utvecklingen står främst män som rört sig åt höger. Och det råder ingen tvekan om att den generella vågen just nu – politiken rör sig alltid i vågor, konstaterar Jakob Ahlbom – går åt det hållet. Det sammanfaller med en nedgång för intresset för jämställdhet, en stark vänsterfråga.  

– Det är tydligt att vi inte befinner oss i en feministisk våg just nu. 

Vi lever sannerligen i omvälvande tider. Det är inte konstigt att det skakar om politiken, menar Jakob Ahlbom. Men kanske bör man oroa sig över att samhällsförändringarna vi ser, vår krisbetonade samtid, väcker vitt skilda känslor.

– Klimatkrisen, flyktingströmmar och ökat gängvåld har lett till helt olika reaktioner från män och kvinnor. Män har i större utsträckning sökt svaren till höger, med exempelvis hårdare tag i frågor som gäller invandring eller brottslighet, medan kvinnor snarare tagit sociala och gröna skäl i beaktning.

De partier som kämpar mot vågen, det vill säga vänstern, lägger tyngdpunkten på männen i sin väljarjakt. Det är logiskt, sett till att det framför allt är deras röstmönster som förändrats. 

Men det är en snårig väg. Hur når man fram till männen utan att anpassa sig för mycket efter högerpopulismen, utan att svika sina ideal?

Socialdemokraterna är ett av partierna som brottas med frågan. S är det parti som efter SD har störst könsskillnad bland väljarna. I valet 2022 var 57 procent av S-väljarna kvinnor och 43 procent män. SD:s väljare bestod i stället av 64 procent män och 36 procent kvinnor.

Men är S på rätt väg? I en av de samhällsanalyser partiet nyligen presenterade går att läsa:

”Killar hamnar efter tidigt och tjejskolan lägger grunden för utanförskapet. Vårt parti har ett viktigt fokus på feminism, men många av de samhällsproblem vi ser idag drabbar pojkar relativt hårdare och vi ser att alltfler pojkar tidigt hamnar efter.”

Tjejskolan? Ett viktigt fokus på feminism, men? 

Formuleringarna väcker funderingar kring om S inte vet vad feminism är – tror de att det är något som bara gynnar kvinnorna? Det framstår som om de köpt männens upplevelse av att ha blivit av med makten som en objektiv sanning. Men verkligheten är ju inte jämställd – långt ifrån.

Utöver Jakob Ahlbom pratar jag med Catherine de Vries, professor i statsvetenskap vid Bocconi University, som fokuserar på andra länder än Sverige. Jag frågar henne om det S gör nu har fungerat någon annanstans, om lösningen är att anpassa sin politik efter högerpopulistiska partier. Hon svarar snabbt nej.  

– Väljarna vill inte ha kopian. De röstar på originalet.

Hon presenterar dessutom fakta som talar emot Socialdemokraternas och Vänsterpartiets utpräglade fokus på män som röstar på SD: 

– Till skillnad från det vi läser i tidningarna, det vill säga att arbetarklassen börjat rösta på partier på högerkanten, är det snarare mittenhögerväljare som blivit extremhögerväljare.

Men behovet av att nå ut till högermännen kvarstår. Medan kvinnor haft en social rörlighet de senaste åren har männen stått still – eller till och med rört sig nedåt. De upplever sig som förlorare på globaliseringen, på den sociala transformationen, säger Catherine de Vries.

– Det har varit mycket diskussion om kvinnans roll i samhället, men inte lika mycket om den förändrade mansrollen.

Jakob Ahlbom är inne på samma spår. Han tror att vi behöver fundera på vad som är viktigt för män, hur vi kan prata med dem.

Det påminner mig om ett mejl jag fick nyligen, där en manlig läsare resonerade kring att männen inte fått en roll, en uppgift, i feminismen. Att rädslan för att göra fel och oron över stundande förändringar inte tagits på allvar. Att man känt sig exkluderad från de politiska paket där feminism ingår.

Kanske låter det paradoxalt att ökad jämställdhet kan leda till större avstånd mellan män och kvinnor kan, men det finns trots allt en logik i det: när män blir av med makt de är vana vid känner de sig hotade, som om kvinnorna tagit över.

Catherine de Vries berättar att män i branscher som blir allt mer kvinnodominerade tenderar att utveckla mer konservativa genusideal. Även om verkligheten inte ser ut så – jämställdheten har ju knappast gått för långt – är deras upplevelse sann. Och känslan förstärks när partier som SD dyker upp och bekräftar den. 

Men lösningen är väl knappast att slopa jämställdheten, snarare att formulera om den; få männen att inse att ökad jämställdhet gör livet bättre också för dem?

De Vries vill bredda samtalet ytterligare. Hon efterlyser en mer vuxen, nyanserad diskussion, och framför allt: visioner.

– Vi måste fokusera mindre på enskilda frågor och börja prata om vilket samhälle vi vill leva i: ge hopp om framtiden, visa hur vi tar oss dit. Ska vi till exempel ha ett samhälle där alla jobbar hela tiden eller där människor också kan ta hand om sina närmaste? 

Det kommer knappast som en chock att invandringsfrågan är central i den här diskussionen. Det är just i kulturella värderingsfrågor som splittringen mellan könen är störst.

Mycket av invandringsfokuset går att koppla till ekonomi och oron för sitt eget liv, sin egen trygghet, säger de Vries. Samtidigt har högerpartier extremt ihärdigt argumenterat för att invandringen är en belastning för samhället – trots att det inte stämmer – och ställt grupper mot varandra, säger Catherine de Vries.

– Men partier erbjuder paket. Det är svårt att veta om de som röstar på högerextrema partier gör det för att de ogillar invandring eller för att de ogillar skatt. 

De Vries menar också att vänsterekonomisk politik, att investera i samhället med gemensamma medel, inte är särskilt kompatibel med lågkonjunktur och osäkra tider.

– När människor upplever försämrade förhållanden och minskade resurser tenderar de att oroa sig över sin egen grupp. Det högerextrema partier gör är att säga “vi ökar inte den totala kakan, vi minskar i stället antalet människor som äter av den”. 

Det kan vara en förklaring på det jag själv sett som ett mysterium, nämligen hur väljare som söker stabilitet – en trygg bostad, en säker inkomst – inte röstar för vänsterpolitik. 

På Stockholms universitet ber jag Jakob Ahlbom se in i framtiden, så gott man kan när man är forskare och inte ett medium. Han har inga tillförlitliga prognoser inför kommande val, säger han på typiskt akademikervis.

– Politik sker i pendelrörelser. De senaste åren har politiken svängt i en högerkonservativ riktning. Men den politiska pendeln kommer så småningom att vända. När, vartåt och i vilken hastighet är svårt att säga. Det beror bland annat på hur politiska aktörer agerar. Men det är fel att tro att den politiska pendeln svänger i samma riktning för evigt, för pendlar vänder alltid. 

Kanske ändå ett lugnande budskap för de som oroar sig för en evigt pågående högersväng.

– Vi är fortfarande långt ifrån den fundamentala splittring genom samhället som vi ser i USA. Men man ska inte utesluta att det en dag kan bli verklighet även i Sverige. Vi har alla ett ansvar att verka för ömsesidig förståelse genom att exempelvis sakligt bemöta politiska motståndares argument.