Det kommer en längre artikel. Men för att sammanfatta: Konservativa springer inte bara efter högerextrema konkurrenter, utan alla komponenter finns redan där hos dem själva, för att utlösa processen som till sist inte bara är polarisering och ledarkult utan ett direkt hot mot demokratin.
Strobl konstaterar att vänstern – och vettiga liberaler – har svårt att förhålla sig. När motståndaren är ute efter att provocera, med utspel avsedda att just provocera och ingenting annat, finns risken att man själv aldrig kommer längre än det tillstånd som Strobl kallar ”permanent ursinne”.
Den radikaliserade agerar, vänstern reagerar.
Titta, nu är de rasister igen!
Det är inte nödvändigtvis fel. Men ja, det är precis vad denna nya konservatism hoppas på. En hypnotisk spiral. Kulturkrig.
Ebba Busch (KD) flimrade för min inre blick under hela samtalet.
Permanent ursinne är inte konstruktivt. Snarare förblindande. Jag tycker mig ana det i reaktionerna på att 45 personer hittills – när denna text skrivs – har skjutits ihjäl i år. Den senaste på Emporia, mitt bland shoppande skåningar. Vänstern skulle kunna säga mycket om det här. Men, orättvist eller inte, upplever jag att energin drar åt att bevaka vad den grundligt radikaliserade borgerligheten ska hitta på, alltså hur de ska exploatera mordet. Fotboja på spädbarn? Isoleringscell på BVC? Säkert. Det kommer.
Men för en gångs skull, låt dem utföra sin politiska nycirkus bäst de vill, man behöver inte tappa fokus för att Johan Forssell (M) eller Tobias Andersson (SD) grenslar trapetsen.
Dags att frigöra sig, frigöra politiken.
Dags att ta initiativ.
Ett första är att sluta vara så helvetiskt defensiv.
Svenskar har, enligt senaste Novus, högst förtroende för SD vad gäller lag och ordning.
Det säger något. Dels att de blåbruna lyckats pervertera frågan till att handla om en enda sak. Invandring. Invandrare. Dels att progressiva krafter misslyckats kapitalt med att visa för väljare att det finns en annan väg, som inte är nattsvart, som inte kräver stängda gränser och rivna broar.
Jag tittar på Magdalena Andersson (S) i SVT-utfrågningen.
Ska det vara omöjligt att säga som det är?
Till exempel:
Vi har haft åtta år, vi kanske inte lade grunden för problemen, men vi kunde ha åstadkommit oändligt mycket mer för att åtgärda dem. Jag beklagar. Jag ber svenska folket om ursäkt. Er som drabbats, er som är rädda. Men vi har lärt oss, det här är vad vi lovar göra.
Nej, hon sa inte så. Istället:
”Vi har uppenbarligen inte gjort tillräckligt.”
Som hetsigt glider över i att skryta om att Socialdemokraterna minsann hade stramare migrationspolitik än Moderaterna under Fredrik Reinfeldt.
Hon kunde ha utvecklat vad som borde vara en socialdemokratisk politik, på riktigt socialdemokratisk, ingen fjösig mittenseglats som är tillfreds så länge den inte är avsevärt sämre än den historiskt usla högeroppositionen.
Tänk!
Tänk att få höra:
Av oss krävs ett socialt stålsprång för hundratusentals människor.
Av oss krävs solidaritet med alla som lever halvkvävda under hotet från gängens våldskapital – och med alla som fruktar att de snart kan komma att göra det.
Av oss krävs ödmjukhet inför det faktum att vi sett en underklass sjunka allt djupare ned i hopplöshet, men då inte försökt lyfta den, inte funnits där för alla som vill så mycket utan att ha förutsättningarna att förverkliga sig.
Av oss krävs att gängen från och med nu kommer att mötas av statens samlade, kompromisslösa kraft, alldeles oavsett kostnad, i varje ögonblick, hur länge som helst, och det kommer ta decennier.
Av oss krävs konfrontation.
Av oss krävs även bostäder, skolgång, sysselsättning.
Av oss krävs hopp.
Om hon bara kunde säga det. Men nej. Så rädd att medge, verkligen medge, ett begånget fel att regeringen hellre upprepar det. Orättvist? Jag vet att många socialdemokrater kommer att beklaga sig över hur komplicerat och bakbindande det parlamentariska läget är. Sant. Men ännu mer gnälligt. Mandat begränsar inte tankeverksamheten. Eller vaskar ideologin. Eller ska inte göra det.
Men så står ändå Andersson plötsligt i Vivalla – som en kuliss, områdets 7 000 människor blir en kuliss – och deklarerar att hon inte vill ha något ”Somalitown” och att ”alla människor som bor i Sverige ska arbeta och tala svenska”. Det är handen som ska vara fast. Men den sladdrar och råkar visst klia Jimmie Åkessons (SD) regeringsalternativ bakom örat.
Om hon bara kunde säga:
Vi är socialdemokrater.
Vi har genom två mandatperioder förvärrat ett klyftornas och uppgivenhetens klassamhälle som vi tidigare, som parti och rörelse, under ett sekel med alla till buds stående medel försökt utplåna.
Vi ser att vi befinner oss i ett nationellt nödläge.
Våldet har aldrig någonsin varit värre än vad det är just nu.
Otryggheten har aldrig gripit om oss som just nu.
Vi ser vår del i detta.
Det är en skam.
Det är en skuld att betala.
Det är mitt uppdrag, om jag vinner ert förtroende.
Tänk.
Tänk om socialdemokratin vill visa sig före valet.
