BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag betraktar mig själv som vänster men känner sällan igen mig i de där beskrivningarna. Är de bara fantasifoster?

Grunden ligger snarare i att begreppen höger och vänster har förknippats med än det ena, än det andra under sin långa historia tillbaka till franska revolutionen i slutet av 1700-talet. Idag brukar statsvetare säga att höger-vänsterskalan fått konkurrens av vad de kallar gal-tan-dimensionen. Gal står för grönt, alternativt och liberalt, tan för traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Uppdelningen kan ifrågasättas. Liberal och grön hänger inte alltid ihop, ibland står de tvärtom emot varandra. Det finns auktoritära företrädare för miljörörelsen och liberaler som vill pressa de sista dropparna ur oljeinkomsterna vad detta än betyder för klimatet. Det traditionella behöver inte vara nationalistiskt heller. Själv står jag närmast en traditionell internationalism.

Skalan gal-tan är snarare framtagen för den situation som råder i dag över stora delar av världen, med å ena sidan en stark miljörörelse och å andra en växande främlingsfientlig opinion. Både de gröna och de nya nationalisterna deklarerar gärna att de varken är höger eller vänster. Men så snart de börjar agera politiskt avslöjar de sin verkliga hemvist. Miljöpartierna drar måttfullt åt vänster, medan nationalisterna placerar sig längst till höger med ett program som enbart gynnar de rika och högavlönade. Retoriken må vara en annan, där gullas det med det svenska (ungerska, ryska, amerikanska) småfolket. De politiska handlingarna går i motsatt riktning.

"Frihet ställs mot jämlikhet som två oförenliga värden. Är det till Nordkorea ni längtar?"

Höger och vänster handlar nämligen först och sist om fördelningen av rättigheter, skyldigheter och tillgångar i samhället. Redan innan orden ”höger” och ”vänster” blev politiska begrepp började kampen för likhet inför lagen. Den fortsatte med den politiska jämlikheten, där franska revolutionens ”En man, en röst” var en helt ny idé som innebar att egendom och inkomster inte skulle spela någon roll för det politiska inflytandet.

Redan under samma revolution kom vänsterkravet också att omfatta den faktiska egendomen. Borde det inte skapas en jämlikhet också när det gällde tillgångar? Det blev revolutionsårens stora partiskiljande fråga och dess betydelse har inte klingat av sen dess. Den har förblivit avgörande fastän ofta dold under helt andra problem.

När någon påpekar att ett samhälle med stora och växande ekonomiska klyftor är ett samhälle där människor blir olyckliga och allehanda konflikter skärps blir högern rasande. Timbros skribenter går igång. I en god marknadsekonomi är det initiativkraft och flit som belönas, säger de. Var och en kan skapa sin egen lycka.

Frihet ställs mot jämlikhet som två oförenliga värden. Är det till Nordkorea ni längtar? frågar de ursinnigt – som om Nordkorea vore ett jämlikt samhälle. (De ekonomiska klyftorna är i själva verket avgrundsdjupa i det där hemska landet).

Det är som många påpekat en egendomlig angreppspunkt. Det som utmärker de flesta som idag kallar sig vänster är tvärtom att de hyllar olika sorters mångfald. Det är vänstern och inte högern som drivit frågor om samkönade äktenskap, hbtq och över huvud taget människors rätt att utveckla sin egen identitet. Även detta är nämligen jämlikhetsfrågor, liksom naturligtvis allt som gäller förhållandet mellan kvinnor och män, så kallade raser, inrikes och utrikes födda, och så vidare.

Men nu ser jag att bilden hotar att bli alltför enkel och vacker. Så mycket har under tidernas lopp kallats vänster som inte alls stämmer med denna bild. Det har funnits mycket som gjort anspråk på att vara vänster och som inte har med fördelningen att göra. Det hänger samman med att det inte bara nu utan alltid funnits andra dimensioner än jämlikhet/ojämlikhet över hela det politiska spektrum. Den viktigaste är, vill jag hävda, centralisering/decentralisering.

I vänstern är denna dimension avgörande. Den sträcker sig från ren statssocialism till anarkism. Men spänningen finns hela vägen till yttersta högern. En av de avgörande frågorna i modern politik gäller statens roll. Hur mycket ska staten uträtta? Dagens liberaler säger: staten ska låta marknaden vara, den klarar sig själv. Men de kräver samtidigt mycket av staten som tvångsapparat: polis, militär, domstolar. Kort sagt, statens uppgift är att garantera lag och ordning och därtill marknadens frihet. Högern är traditionellt statsvänlig men hyllar en faderligt omvårdande och tuktande stat som låter de rika och fina förbli rika och fina, medan folkets löner gärna kan sänkas.

Vänsterns ödesfråga i dag gäller statens roll. Vilken betydelse ska staten tillmätas för att skapa större jämlikhet? Måste det inte också finnas andra aktörer som är mindre beroende av politikens vindar? Produktionskooperativ värda namnet är viktiga för att skapa jämlikhet på arbetsmarknaden. Gemenskaper av olika slag, alltifrån små lokala aktionsgrupper till internationella organisationer med mål att skapa större rättvisa i världen, kan motverka kapitalismens härjningar.

Detta är frågor som borde diskuteras i vänstern och i bästa fall leda till handling.