Det är mycket bra.

Men det intressanta är att Sverige hade en sådan fram tills borgarna – i form av ekonomiminister Gösta Bohman – fick makten över statsbudgeten. På mycket kort tid tog man bort investeringsbudgeten vilket är en central och viktig del i det som kallas nyliberalism.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Staten ska då inte öka utan tvärtom minska sin makt över ekonomi och samhälle. Privatisering ska skapas, skatter sänkas och allt mer av samhällets investeringar ska skötas av privata bolag som ju enligt teorin är mycket mer ”effektiva” än de där tunga och byråkratiska statliga engagemangen.

I själva verket finns det inget som tyder på det.

Stora företag har samma gigantiska byråkrati som staten, det är något som uppstår när centraliserad makt försöker skapa kontroll över vad som händer.

Nyliberalismen är alltså inte till för att minska byråkrati i stort, den bara flyttar den från det gemensamma till det privata.  (Ett stort skolbolag eller nationellt vårdföretag har snart samma byråkrati som kommunala skolor eller landsting). Däremot är poängen med nyliberalismen att flytta makten över beslut från demokratiska valda organ, till privat skapade.

Och då är en investeringsbudget en dålig idé.

Alla företag har det. Investeringar som löper tre, fem eller ända upp till 25 år. Ett privat elnätsföretag måste investera i decennieperspektiv, ett bilföretag i femårsplaner och fastighetsföretag ska tänka på 30 år åtminstone.

Det som skiljer privat och gemensamt är att den förra är investeringar man snabbt kan springa ifrån genom att sälja det hela – börsvägen eller riskkapitalvägen – medan de gemensamma investeringarna ofta även efter 30 år är kvar gemensamt. Skolan står där den står. Vägarna ligger där de ligger. Och badbryggan som varje sommar tas fram av kommunens anställda repareras utan tanke på försäljning.

Ett statligt bolag som Vattenfall har en långsiktig investeringsbudget och ett privat som ABB har samma. En kommun har det och landstingen har det men staten har det alltså inte.

Det är därför diskussioner om statens – hela nationens – nödvändiga satsningar blir så tokiga i Sverige. En kostnad ställs mot en annan utan att någon egentligen kan diskutera prioriteringar. Vi ser aldrig vad vi måste åstadkomma som helhet i budgetarna.

Och – vilket Dagens Industri också – tillslut skadar det näringslivet i stort.

Utan investeringsbudget för nationen så ska allt betalas på löpande anslag. Det betyder att man i goda tider kan ha tio miljarder till att reparera järnvägen men i sämre bara fem. Åtminstone med dagens budgetregler. Men det betyder också att vi får det där märkliga skådespelet där finansdepartement lägger ihop tio års kommande anslag i valtider och säger att ”vi satsar mer än någon annan någonsin gjort”. Fast regeringen självklart inte har kontroll över hur budgeten ser ut om två år.

Men en investeringsbudget har man mer kontroll och det gemensamma mer makt.

Genom att låna upp pengar till beslutade satsningar så binder sig staten för långsiktiga investeringar som ökar samhällets rikedom. Om vi i Sverige skulle göra som i Japan eller Kina och bygga magnettåg så skulle vi ju inte bli fattigare utan tvärtom rikare. Poängen med investeringar är att de ska öka den ekonomiska kraften och gemensamma rikedomen.

Om vi istället bara med anslag renoverar järnvägen så slipper vi kanske dagens spårförstörelse men vi har inte byggt något nytt.

Pengar för att laga en växel ökar inte samhällets rikedom, men en ny tågbana gör det. På samma sätt, att laga en trasig fönsterruta är ingen investering, däremot att bygga ett nytt hus.

Nackdelen, för privat kapital, är egentligen bara en. Om staten gör stora riktiga investeringar med egen finansierad makt så minskar möjligheten för privat kapital att leva på statens passivitet (vilket till exempel bostadsmarknaden handlar om).

Så hur kan borgare plötsligt bli mer för statlig investeringsbudget? Den kommer ju rätt snabbt visa att staten inte alls är fattig och faktiskt har råd med satsningar. (I en investeringsbudget redovisar man satsningar som något som är värt något, inte bara som kostnader.)

Oron hos näringslivet är att kommuner och landsting inte klarar av att själv skapa den förnyelse och utveckling som de stora företagen behöver.

För borgare är de återkommande bråken om Västlänken i Göteborg eller hamnar som inte snabbt nog förnyas eller brobyggen som blir evighetsträtor, en usel grund för egna beslut om investeringar. På samma sätt blir forskningscentra som man behöver för att konkurrera globalt lidande om dessa ska självfinansiera sina investeringar.

Företagen vill ha mamma staten som garant för att saker blir av.

Och en investeringsbudget skulle göra det tydligt och möjligt att diskutera långsiktigt.

Tyvärr tror jag det här inte kommer bli av ändå.

Det handlar om de svenska politiska partiernas förändring. Idag diskuterar exempelvis Socialdemokraterna sig som administratörer av en stat, inte som en förändrare av den. Man ska skapa ett ”starkare” Sverige men då pratar man om välfärdens stödsystem och ersättningar, inte om att bygga en hållbar ekonomi med egna demokratisk beslutade storinvesteringar.

Det ska istället bolagen sköta med lite stöd från Mikael Damberg för försöksverksamheter..

Det var borgarna som tog bort investeringstänkandet över generationerna, men det blir Socialdemokraterna som hindrar att den återinförs?

Jo, det är en deppig tanke.

Men man kan ju hoppas att den förutsägelsen är fel.