Det här är en tro jag inte delar. Den kommer mycket från socialdemokratisk vänster, men finns även inom V och MP och den kallas ibland ”statens återkomst”. Staten, den offentliga sektorn, blir populär som lösning på samhällets problem igen.
Nu kan reformism väckas när till och med Moderaterna går ut och säger att aktieutdelning måste stoppas av de företag som får statligt stöd.
Girigheten blir tillfälligt omöjlig.
Problemet med den här tanken är att vi sa exakt samma sak 1987 i den då globala finanskrisen, vi sa det efter finanskollapsen 1992 och vi sa det när kapitalismen faktiskt dödförklarade sig själv någon vecka år 2008 då ingen bank vågade lita på den andre.
Staten räddade ekonomi, jobb och kommers då, precis som den gör nu.
För det är det staten är till för.
Det självklara kravet på aktieutdelningsstopp betyder inte förändring, det görs för att hindra att ilskan hos de som drabbas av företagens kris blommar ut. De stoppade utdelningarna kringgås snart lätt genom att företagen istället köper tillbaka sina aktier (vilket man gjort för att höja börskurserna globalt i 20 år nu). Ägarna får då betalt för aktierna men kan samtidigt se att de aktier man har kvar stiger i värde. Det var faktiskt det här som skapade den stora finanskrisen på Island 2006, strax innan allt bröt samman.
Problemet är att efter varje statlig räddning så har inkomstskillnaderna ökat, finansmarknaden blivit ännu mer rik, superrika blivit löjligt rika och löntagare splittrats så att den rika världen fått ett allt större andel av låginkomsttagare och tillfällighetsanställda.
Offentligt anställda inom vården har fortsatt pressas lönemässigt och offentliga verksamheter har sålts ut. Och fackföreningarna har minskat både i antal medlemmar och i inflytande.
Varje kris har blivit en hävstång för ökad ojämlikhet och otrygghet.
Så även denna.
Orsaken är att statens roll är att rädda makten, inte störta den.
Inte ens en pandemi, eller en klimatkris som hotar själva civilisationen, kommer ändra det faktum att staten inte är god.
Staten är bara ett instrument.
Det är inte dumhet eller tokiga ekonomiska teorier som ligger bakom de enorma stödpaket – tio procent av USA:s BNP – som nu skickas ut i den amerikanska ekonomin. Liksom i Sverige och i alla EU-länder går paketen till 90 procent till de stora företagen, till finansmarknaden, till enorma statliga köp av företagsobligationer. De stöd som ger mat på bordet för de fattiga, de som gör att hyran kanske kan skjutas upp, är småsmulor jämfört med det som går till de som bara vill fortsätta spekulationen som förr. Ja, småsmulan är nödvändig, utan stöd till folk utan inkomst och jobb slås samhället sönder inifrån, men jag tror det är det här sociala stödet som är grundorsaken bakom missuppfattningen att staten nu blivit mer progressiv.
Fast de stora pengarna är finansstöd.
Staten är inte radikal. Den skyddar det som varit. Att förslagen är överraskande betyder inte att de är nya.
Ökat statlig inblandning är inte automatiskt radikal politik, USA blir inte socialistiskt med krispolitiken liksom Polen eller Ungern inte blir ett dugg radikalare för att det är med statens direkta makt man omstöper samhället.
Eller för att göra det väldigt enkelt. När Magdalena Andersson (S) nu bryter mot den sparpolitik hon haft som helig, så betyder det inte jämlik reformpolitik, det betyder akut mer till de som har mest.
Måste det vara så här? Nej, men det blir så när de flesta accepterar det. All radikal förändring underifrån bygger på organisering och medvetenhet, det här vet vi, bara om individer är medvetna om andra lösningar, andra vägar och organiserar sig för att få dem genomförda kan statens makt användas till annat.
Bakgrunden till de grönas framgångar i Tyskland handlar om klimatorganisering där medborgare krävt andra lösningar för städer och transporter, och vunnit folkomröstningar lokalt för att tvinga fram det. Bakgrunden till Spaniens radikala beslut om att återta vård i offentlig regi beror på organisering från rörelser till vänster.
Det handlar inte om att vinna en debatt som vi aldrig bjuds in till.
Rent ekonomiskt skulle det vara enormt mycket billigare för staten att helt enkelt ta över bankerna innan de kraschar, men det finns inte på kartan så länge vi inte ritar en helt annan karta.
Synen på offentlig sektor som något katten släpat in på den fina marknaden är djupt rotad i de som driver en politik där sänkt skatt är metoden och privatisering är målet. De ändrar sig inte för att en pandemi skapar en kris, de bara låter staten göra vad den gör för att rädda det som de kallar normalläge.
Men det finns inga normallägen.
Det finns antingen en politik som använder staten för att fortsätta det som varit, det vill säga ökad förstörelse och ojämlikhet. Eller en politik som säger att nu är det nog.
Staten blir god bara om den tvingas till det.
PS. Stort tack för alla brev med förslag på en ny politik efter corona. Fortsätt gärna mejla förslag till johan@etc.se så sammanställer vi det snart.