BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vi vet att intervjun med den timanställda som sover med mobilen under kudden slår en statistisk genomgång om antalet behovsanställda. Den tillbakahållet förtvivlade rösten från en flykting som har fått avslag från Migrationsverket brädar en rapport om myndighetens arbetssätt. I de skandaler som har passerat de senaste åren minns mediekonsumenterna detaljer som att blöjor vägdes på ett äldreboende, hur Paolo Macchiarins luftrörspatienter hostade upp köttslamsor, eller att ett privat vårdbolag låste in en livrädd demenspatient i en fönsterlös skrubb utan säng. Någon anhörig eller anställd har berättat. 

Det är inte en slump att Dan Josefsson, när han ska gestalta fallet Kevin i SVT, ser till att inte bara få de anklagade brödernas godkännande, utan också deras medverkan. Vi relaterar och förstår bättre hur viktigt deras fall är när vi får se och höra dem prata om hur rättsskandalen har påverkat deras liv. 

Journalistikens jakt på personifiering har sina problem, men den är och förblir viktig. Det är med den personliga berättelsen vi ser den mänskliga verkligheten bakom siffror och offentliga handlingar. Det är också så maktordningar mellan människor lättast tydliggörs. 

Men den här sortens journalistik blir allt svårare att göra. Oftare än tidigare får jag försäkra en tilltänkt intervjuperson om att ”du får vara anonym”. Vanligast är det när jag vill skriva om missförhållanden på arbetsplatser. Ingen vill framstå som en ”illojal” medarbetare, eller som ”besvärlig” om nästa arbetsgivare skulle kolla deras bakgrund. 

När allt du har uttalat dig om kan ses av vem som helst genom en Google-sökning, också åratal efter att du sade det, gäller det att vara försiktig. Vårda det personliga varumärket.

En undersökning från Ipsos visade för två år sedan att fyra av tio vårdanställda i Västernorrland inte vågade tala med medier.

Det är numera inte bara rädda anställda som tvekar inför att intervjuas. Också engagerade hyresgäster, studenter, eller personer som kämpar för sina anhörigas rättigheter inom vårdapparaten säger allt oftare nej. De vill inte säga något som kan försämra en situation, eller ett politiskt samarbete om de tillhör en intresseorganisation. Begripligt, men beklagligt.

Jag är inte den enda journalist som har tvingats omprioritera i artikelflödet efter att en tilltänkt intervjuperson plötsligt drar sig tillbaka. 

Mitt i en kultur där sociala medier driver oss att dela bilder på allt från kaffekoppar till skolavslutningar och veterinärbesök med alla vi någonsin träffat, sänker sig ändå en tystnad över delar av samtalet. Vi Facebookdelar oftast inte funderingar över mobbningen i barnens skola eller chefens talande tystnad när vi ber om klarhet i anställningsavtalet. Trots att alla har möjligheten att berätta allt är det många historier med politisk och allmänmänsklig relevans som ändå inte hörs. Varken i gamla eller nya medier.

Konsekvensen av det här är förstås att det blir tyst. Eller inte helt tyst. De medietränade politikernas och ämbetsmännens röster hörs. Men vad de säger är som bekant ofta oklart. Det är det som är innebörden av medieträning. 

När väldigt många känner sig tvungna att uttala sig anonymt sänks mediernas trovärdighet.

Att det ser ut så här är förstås inte några enskilda individers fel. Människor skyddar sig bäst de kan när det de säger kan leda till konsekvenser. Men det är först när många vittnar om samma missförhållande som det inte längre går att blunda. Det verkar som om journalistikens, och i förlängningen demokratins, räddning bygger på att bygga organisationer som stärker – inte stjälper – den som vågar tala.