Multinationella företag köper upp hela bostadsområden av ingen annan anledning än att säkra sitt kapital. Om någon bor där är oviktigt. Om alla måste flytta därifrån spelar ingen roll. Bostäderna blir bara ett sätt att äga och låsa tillgångar.

Modellerna ser olika ut i olika länder. I Sverige handlar det ofta om så kallade renovräkningar, där fastighetsägarna renoverar lägenheter för att kunna höja hyrorna och på så vis göra sig av med hyresgäster som inte har råd att betala. I ”Push” understryks hur ett fåtal företag nu äger så stora mängder bostäder att de har mer makt över bostadsmarknaden än de stater i vilka de verkar.

Vad säger då staten? Och vad säger kommunerna, som Stockholm, Uppsala och Malmö där billiga hyresrätter påtvingats renoveringar de inte behöver – som golvvärme eller handdukstork–,  samtidigt som de förvägras verkliga stambyten, det vill säga renoveringar som hyresvärdarna är skyldiga att göra?

I dokumentären tycks kommunerna handfallna. Men de är också aktiva aktörer, som bidragit till den stadsplanering som under de senaste decennierna skapat en grogrund för företag som Blackstone, som i dag äger bostäder över hela världen och har tvingat otaliga människor att flytta på grund av hyreshöjningar.

Under framför allt 90-talet kom storstäders funktion att omformuleras från att se till invånarnas behov till att vädja till det globala kapitalet. Städer började konkurrera allt mer med varandra på en internationell marknad – det kallas för ”entreprenörsurbanism”. I boken ”Stad till salu” sätter Mats Franzén, Nils Hertting och Catharina Thörn fokus på detta skifte från medborgare till företagare. Från pågående behov till eventuella framtida investerare. ”Det handlar om att sälja staden som plats, och det gör man genom att arbeta med nya iögonfallande byggnadsprojekt eller spektakulära evenemang. Man vill därigenom, som det heter, utveckla stadens varumärke”, skriver de.

När jag i somras intervjuade Troels Schultz Larsen, forskare i sociologi vid Roskilde universitet, kallade han det för ”platsernas politik”. I stället för att tala om hur staden kan förbättras ur ett jämställdhetsperspektiv, eller om hur klasstillhörighet avgör var vi bor, blir själva platsen ett politisk handelsvara. På så vis tudelas våra städer. På den ena sidan finns den entreprenöriella staden; den som fungerar som skyltfönster mot det kapital man vill locka dit. På andra sidan finns de områden som byggts upp just för att möta de behov som förbises på dagens bostadsmarknad; nämligen människors behov av bostäder till överkomliga priser.

Eftersom den behovsstyrda bostadspolitiken är oförenlig med den marknadsstyrda behöver beskrivningen av områden med billiga hyresrätter omformuleras. Dessa kan antingen bli platser där företag som Blackstone tillåts att härja fritt – där man släpper in fastighetsägare som aldrig kommer att ha hyresgästernas bästa i åtanke –, eller så kan de svartmålas av politiker, så som man har gjort i Danmark och som nu allt görs i Sverige. Där kallas dessa områden för ghetton, här kallas de ”no go-zoner”.

På så vis beskylls invånarna, och området i sig, för politiska problem. Politiker behöver inte ta ansvar utan kan i stället bestraffa dem som bor där med repressalier. Så fungerar en stad som påskyndar förflyttningen av resurser, från invånarna till globala företag. Det är en talande bild av vad som sker med våra städer just nu. Staden har har köpts upp för att den har varit till salu. Och så länge den ligger ute på marknaden kommer den aldrig att lösa invånarnas behov av att bo, eller ens av att leva. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.