Men i fjor försvann linden. Vi hade varit på resa, och när vi kom tillbaka var det första vi såg – inte linden utan tomrummet efter den. Masthuggsterrassen gapade tandlös och ödslig. Bara en stubbe fanns kvar av trädet.

Det visade sig att platsen där den stod ägs av Platzer Fastigheter, en jätte i den göteborgska fastighetsbranschen. Platzer hade bestämt att linden skulle bort, den stod för nära deras hus. Inte ens Bostadsrättsföreningen Masthugget, grannen, hade underrättats. Plötsligt bara: motorsågarna fram, ner med den gröna kolossen. Nu finns inte ens stubben kvar, bara grå asfalt.

Det finns en särskild sorts människor – ja, män – som älskar att såga ner träd. Jag tänker då inte på skogsavverkningen som tjänar den snöda vinningen men också ger oss otaliga nyttigheter, alltifrån bord och stolar till papperstidningar. Jag tänker på lusten att få bort träd som bara finns där för att ge luft och liv och skönhet åt en plats.

Vid vårt lilla fritidshus nere i Skåne låg för inte längesen en vacker park. Men nu har den också sågats ner, så när som på några magra björkar. Där var det inte Platzer utan Kyrkorådet i Degeberga som höll i yxan. För tilltaget anfördes några svepskäl: det blev mörkt nere vid den angränsande minneslunden på kyrkogården, och i parken övernattade några hundra råkor som ansågs hålla för mycket väsen (väsen för de döda på kyrkogården?).

Platzer i Göteborg och Kyrkorådet i Degeberga förenas av samma lust att hålla naturen kort, glömska av att människan själv är ett stycke natur. Naturen är för sådana makthavare bara det där gröna som till skillnad från asfalt kräver en viss omvårdnad, ja till och med kan bli tillhåll för fåglar, skalbaggar och andra kringstrykare. 

I de gamla myterna har träden en central plats. I det äldsta av alla diktverk, Gilgamesheposet, är det Livets växt som ger evigt liv åt en varelse. I Bibeln har växten blivit ett helt träd, trädet som ger kunskap om gott och ont. Och för nordborna var Yggdrasil, asken, själva världsträdet vars rötter nådde till både människors, gudars och jättars boningar, ja ända ner i dödsriket. De första människorna var Ask och Embla, mannen och kvinnan, som gudarna skapade av grenar av ask och alm. 

I den tid som är vår lever den sortens myter ett skuggliv. Kunskapen har tagit sig andra vägar, och vi vet sedan rätt länge att träden är avgörande för den miljö som i dag är utsatt för ohyggliga hot. Stora skogar är som väldiga lungor fast tvärtom: de alstrar syre och förtär koldioxid.

En ensam lind eller en liten park spelar inte någon roll att tala om i detta stora drama. De har snarare ett symboliskt värde, som påminnelser om vad våra liv beror av. Framför allt är de vackra och ger oss ett slags ro. 

När man nu talar om stadens förtätning får man inte glömma träden. Ju grönare en stad är, desto mer levande är den också. Träd är stora, fridsamma varelser som ger oss både luft och glädje.

Vi måste kräva av våra stadsbyggare att de också planterar träd så långt det någonsin finns plats för dem och sedan vårdar dem intill den dag då de har överlevt sig själva. Träd är liv. Vi har del av samma liv.