Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Dramatiken kring renovräkningar och utförsäljningar av allmännyttan illustrerar väl hur kommunpolitik är så mycket mer än torra möten.

Mest inspirerande i detta är hur boende runt om i staden arbetat för att stoppa utförsäljningar och chockhöjningar av hyror, samt hur man kämpat för sina rättigheter mot oseriösa hyresvärdar. För det ska vi alla vara tacksamma, och det är bra att organisationer som Hyresgästföreningen och bostadspolitiska nätverk slutit upp och stöttat, samt hur företrädare för Vänsterpartiet konsekvent drivit frågorna i olika nämnder och styrelser.

Även om valrörelsen och det politiska samtalet i övrigt har enorma svårigheter att fokusera på någonting annat än invandring, är frågan om hur och på vilka villkor vi bor central, och det utgör ett problem för högerpartierna, som i grunden är positiva till marknadshyror, det vill säga att hyresvärden sätter hyresnivåerna.

Ett exempel är Moderaterna som anklagar vänstern för att ljuga, när partiet i själva verket fattade beslut om att driva frågan om marknadshyror på sin egen kongress 2017. Och det är ju inte underligt att man försöker tona ner sin linje. Marknadshyror skulle innebära en 40- till 60-procentig ökning av hyrorna för över hälften av stadens hushåll. Det rör sig om tusentals kronor varje månad.

Ett annat exempel är Sverigedemokraterna, som tycks vackla, på samma sätt som de gjort i andra välfärdsfrågor. Ena dagen säger någon lokal företrädare att han är emot marknadshyror, andra dagen slår partiets ekonomiske talesperson fast att det är en bra idé. Att Sverigedemokraterna står till höger i de ekonomiska frågorna är ingen nyhet. Man vill till exempel ha en skattepolitik som gynnar höginkomsttagare på bekostnad av låginkomsttagare. Man är även emot kommunutjämningen och för försämringar i arbetsrätten. Att de skulle vara partiet för ”vanliga människor” är befängt.

I själva verket har ”vanliga människor” vars ”oro man tar på allvar” blivit en uttjatad retorisk figur som mest verkar handla om att slippa prata fördelning eller samhällsproblem som kräver andra lösningar än fler poliser och hårdare straff. Arbetsmiljö, att människor blir sjuka av stress, att det nuvarande skolsystemet segregerar skolor och innebär att alla inte får lika möjligheter inför framtiden, en ökande andel fattigpensionärer, klyftor som inte går att hejda och förlorade politiska verktyg där marknaden tar över – det är också stora problem, som dessutom behöver svar. Att kampanja med Jimmie Åkesson, utlova trygghet utan sociala insatser eller att dra massorna till sig genom att låtsas kunna stoppa ett bygge som inte går att stoppa – ingenting av det här kommer att “ta tag i staden”. I berättelsen om alla ”vanliga människor” och vad vi behöver såhär i valets elfte timme är det just bostadspolitiken som påminner om vad ”vanliga människor” är.

Det är inte nödvändigtvis passiva, oroliga människor som lider i tysthet och endast kan räddas genom att rösta på ett auktoritärt parti vart fjärde år. Tvärtom är det människor som uträttar storartade saker tillsammans, på sina arbetsplatser, genom fackföreningar, idrottsföreningar, kyrkor, nätverk, protestgrupper, politiska partier och i gräsrotssammanhang. Människor som erbjuder läxhjälp, är faddrar till ensamkommande eller agerar föräldrar på stan. Det är människor som bor i Rannebergen, vid Marconigatan och vid Carl Grimbergsgatan som dagligen spränger ramarna för vad ”vanliga människor” är, fortsätter rakt igenom och överskrider sin tilldelade roll genom att kämpa för sig själva, sina grannar och området de bor i. Och de är långt ifrån ensamma. I hela staden finns folkrörelseanknutna, gräsrotsaktiva och partimedlemmar som tillsammans driver frågor, året runt, även när det inte är valår. Människor som varken låter sig själva eller sin kamp definieras utifrån högerauktoritära partiledares maktambitioner.

Oavsett valresultatet kommer de fortsätta, och det måste vi också. För staden är vår, våra frågor består, och det är också budskapet till dem som vill styra staden under de kommande fyra åren.