Jag tror att det var en höghastighetsbana för tåg som Robinson Crusoe försökte bygga. Jag läser om planerna för att förbinda Stockholm, Göteborg och Malmö med höghastighetståg som kan slunga resenärer ner till kontinenten och samtidigt rädda oss från flygande och biltrafik. Gröna entusiaster längs stora delar av vänster-högerskalan, inklusive fackföreningar, älskar den här idén.

Den dyker upp som punkt 28 i Januariavtalet. Många ledsna socialdemokrater har sett den punkten som en tröst på sin öde ö i det nyliberala havet. Själv har jag hela tiden ställt mig skeptisk till höghastighetstågen. Ett skäl är att det hela kommer att kosta enorma summor i investeringar, förmodligen långt över de beräkningar på 230 miljarder kronor som Trafikverket gjort.

Nej, det är inte själva investerandet jag vänder mig emot. Sverige skulle, och borde, idag kunna sjösätta ett enormt investeringsprogram för en grön klimatomställning. Självklart går det bra att låna till sådana investeringar eftersom svensk statsskuld är på en historiskt låg nivå. Men är det verkligen höghastighetsbanor det i så fall bör satsas på?

Sådana kan ha sina poänger i verkligt tättbefolkade områden i världen, såsom i Tyskland eller delar av Japan. Men vad projektet kokar ner till i Sverige är knappast någonting annat än att det gynnar en redan gynnad storstadsbefolkning och särskilt de välbeställda men klimatmedvetna skikt som inte vill göra avkall på sitt resande. Som ett antal forskare från Kungliga Tekniska Högskolan påpekat:

”Den fattigaste fjärdedelen av befolkningen får vara med och subventionera den rikaste kvartilens resvanor… Stöd till lokal trafik får fördelningsmässigt motsatt effekt, eftersom låginkomsttagarna är mer hänvisade till lokaltåg och bussar än de med hög inkomst.”

Biologen Stefan Edman, som sannerligen inte kan anklagas för att vara teknikfientlig, uttrycker det ännu klarare i en debattartikel nyligen: ”Stad mot land, ett Sverige som slits isär.”

Rimligen vore det smartare att rusta upp det förfallna järnvägsnät vi har idag än att satsa på höghastighetståg för en elit.  

Det finns en romantik kring tåg. Jag odlar den själv. Men ibland när jag kastat mig upp i vagnen kommer insikten över mig: Jag har klivit rakt in i en enorm industrianläggning! Vagnarna, loken, perrongerna, stationshusen, centralstationerna, all energi som går åt för att hålla detta igång. Bara att anlägga höghastighetsbanor kommer att innebära åratal, ja årtionden, av enorma fossila utsläpp från dieselmotorer i grävmaskiner och lastbilar samt ståltillverkning.

Jag ser Robinson Crusoe framför mig: Detta oerhörda slit med ett stort bygge som visar sig vara meningslöst och till med skadligt för jämlikheten och knappt ens bra för klimatet!

Nu växer insikterna om att klimatpolitik helt enkelt måste gå hand i hand med jämlikhetspolitik. Vi vet idag att den konsumistiska kedjereaktionen startar överst i inkomstskikten: ökad köpkraft överst skapar en statusjakt som fortplantar sig nedåt i samhället.

Dagens ETC hade i dagarna en nyhetsartikel om det nödvändiga i en rättvis omställning: Enbart höjda miljöskatter på exempelvis bränsle kommer att göra livet svårare för massor av människor och om inte kollektivtrafiken byggs ut blir situationen omöjlig.

Väldigt mycket i klimatdebatten utgår – som i praktiskt taget all politik idag – från den högre tjänstemannen som norm: Han skall kunna resa som förut utan att känna av sitt klimatsamvete, kosta vad det kosta vill för alla andra.

Så hur ska vi ta oss från den Tillväxtens ö där vi strandat? Tillväxtsamhällets alla fantaster drömmer om att allting ska kunna vara som förut, men att det väldiga produktions- och konsumtionsmaskineriet ska hållas igång av förnybar energi eller av exempelvis höghastighetståg. Detta är de sant förändringsobenägna människorna! Även jag hoppas förstås att elflyg till slut kommer och att elbilar blir norm. Men det hindrar inte att själva målen för våra liv också måste ställas om, inte minst det meningslösa, ofta direkt fördummande resandet.  

Städa koldioxidtrappan uppifrån!