Nu överger han Facebook som plattform för sina ”rapporter”. I stället ska han publicera sig på Nyheter idag, där han får sällskap av Katerina Janouch, som redan passerat de flesta stadier i sin radikaliseringsprocess. Springare använder sajten – med kopplingar till både Avpixlat och moderskeppet Sverigedemokraterna – för att berätta att han visst inte vill förinta journalister han ogillar. Bara deras journalistik.

”Jag tyckte det var självklart av kontexten att jag inte vill utplåna någon i meningen att skada dem, utan stoppa dåliga journalistiska arbetsmetoder”, säger han. 

Det handlar om det här citatet från hans Facebook (som följs av nästan 30 000 personer) och sedan spreds vidare av gruppen Stå upp för Peter Springare (nästan 200 000 personer):

”Mitt motiv är just detta att försöka göra Sverige bättre att leva och utvecklas i för alla, både infödda ’svenskar’ och invandrare. Och därigenom också förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor.”

Medier, inklusive Dagens ETC, för att inte tala om Springares överordnade, borde ha reagerat ögonblickligen och med kraft, men först efter drygt en vecka – när enskilda på Twitter krävde det – uppmärksammades hans gravt olämpliga utspel. Oavsett kontext ska en polis inte fantisera om att förinta journalister/journalistik. Inte om den vill fortsätta vara polis.

Springare raserar förtroendet för sin kår. Han använder begrepp som fungerar uppviglande gentemot våldsbenägna extremister. Mest alarmerande är ändå han inte är en solitär röst. Nej, han är långt ifrån ensam om att vilja förinta misshaglig journalistik (om vi väljer att tolka honom på det sättet). Att kontrollera information, att skada vad man upplever som lögnaktiga medier, ligger i den högerpopulistiska rörelsens själva kärna. 

Donald Trump bojkottar de journalister han anser är obekväma, han använder sitt ämbete för att angripa enskilda medier, han planerar att montera ned amerikansk public service. Marine Le Pen anklagar ”ekonomiska intressen och deras mellanhänder i medierna” för att ”propagera hysteriskt” för andra kandidater. Polens regering vill att statligt finansierade medier ska få ”nationella uppdrag” för att stärka publikens ”patriotiska hållning”. 

Sverige är inget undantag.

Springare har sagt att han kan tänka sig att sadla om till politiker. Undrar just vilket parti som kommer att välkomna honom och i så fall tapetsera hela landet med Springare-affischer lagom till valet 2018.

Sverigedemokraterna avskyr fria medier. 

Det handlar inte om avfällingar som genomför eget antisemitiskt detektivarbete för att påvisa hur Bonnier kontrollerar alla landsortstidningar (vilket naturligtvis inte stämmer). Det handlar om djupt liggande partikultur. Sverigedemokraterna som en motståndsrörelse. Medierna alltid på fiendesidan. 

Björn Söder, andre vice talman, efter att ha intervjuats av Dagens Nyheter (han framförde obehagliga åsikter om judar och samer):

”DDR-propagandan finner inga gränser i det här landet. Vilka vidriga journalister!”

Richard Jomshof, partisekreterare: 

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här.”

När en lokal SD-politiker vill kvotera journalister till public service utifrån politiska sympatier, bryr sig partiets ledning inte ens om att ta avstånd. 

Några exempel av alldeles för många, som sammantaget utgör bevis för att Sverigedemokraternas vill kontrollera medierna om partiet skulle få makt att genomföra sin politik.

Desperat klickjakt när gamla affärsmodeller faller. Sällsynt närvaro i utsatta områden. Färre granskningar av slimmade redaktioner. Medierna är inte perfekta. Allt sådant ska vi diskutera. 

Men att medierna skulle vara konspiratörer i en eliternas kampanj att hjärntvätta svenskarna? Eller att de skulle publicera lögner – för att citera presidenten: ”FEJKNYHETER!” – med avsikt att manipulera? 

Det är grundlösa, polariserande, ideologiska angrepp från krafter som tycker att medier ska svära trohet till projektet Sverige, där (infödda) svenskar, politiker och journalister tillsammans backar in i en monokulturell bygemenskap. 

Medierna har ett ansvar för att den här vanföreställningen inte ska fortplanta sig mer än vad den redan gjort. Det handlar om det mest grundläggande. Berätta vad journalistik är. Var transparent med vad som avgör vad som publiceras och vad som inte publiceras. 

Fler har ett ansvar. Alla har ett ansvar. 

Det är nu vi måste säga att det räcker. 

Det är nu vi måste säga att vi inte accepterar att ”alternativa medier” – sajterna som formulerar katastrofrubriker kring ensamkommande flyktingbarn när en blomkruka blåser omkull på torget i Alingsås – jämställs med riktiga medier, med riktiga journalister.

Det är nu vi måste säga att det arbete som journalister utför är värdefullt.

Medierna behöver en egen motståndsrörelse. En motkraft till den strömning som dagligen fyller journalisters mejlkorgar med vidrigheter och som delar vilken fabricerad galenskap som helst så länge den befäster filterbubblan.

Börja med att beställa prenumeration på en dagstidning. Det kan vara Dagens ETC, det kan vara en konkurrent. Poängen är att journalistik kostar, till skillnad från avarternas debila klipp-och-klistrande. Poängen är att du tar ställning samtidigt som du ger mer kraft till riktig journalistik.

Hur vi försvarar journalisters rätt att rapportera – utan att hotas av förintelse, utan att mötas av hat – kommer att bli avgörande för vår demokrati.