Däremot får man i svenska medier och i public service säga att muslimer eller utomeuropeiska invandrare inte borde få komma hit, att rumänska tiggare borde förbjudas, att det är acceptabelt att polis i Skåne upprättar listor över romska släkter och så vidare. Och en programledare, som idogt slåss mot den sortens rasism utmönstras ur public service eftersom hen då inte är objektiv.
Efter förintelsen av sex miljoner judar under Andra världskriget beslöt västvärlden att detta aldrig mer får hända och upprättade ett tabu; viss hets och vissa påståenden om en viss folkgrupp är så ohyggligt skadliga att de bör brännmärkas för all framtid, ett undantag från yttrandefriheten och den objektivitet, som säger att man får säga och skriva i stort sett vad som helst, när som helst.
Det tycker jag är ett lysande tabu. Jag använder det hela tiden som mätsticka för att bedöma om en text eller ett uttalande är rasistiskt. Om man byter ut ”utom-europeiska invandrare” mot ”judar” – vore denna text då acceptabel?
Oftast är den det inte. Men läget i Sverige av idag är att man får säga sådant om muslimer eftersom ett politiskt parti med de åsikterna valts in i riksdagen. Vad skulle hända med public services ”objektivitet” om ett parti á la -Gyllene Gryning i Grekland valdes in i den svenska riksdagen? Med uttalad antisemitism på sin dagordning?
”Aldrig mer” – böneropet efter förintelsen – handlade om oss alla, aldrig mer ska vi tillåta att ett hat och en syndabocksrörelse av dessa dimensioner byggs upp i Europa. Och idag är syndabockarna inte judiska, utan muslimska, romska eller utomeuropeiska. I Storbritannien är de dessutom européer från Sydeuropa och Östeuropa.
När en kolumnist på Dagens Nyheters ledar-sida slappt skrev att det är okej att tidningen publicerar reklam mot invandring eftersom den reklamen bara innehöll ”fakta” tog jag mig för pannan. Du milde! Har han studerat historien?
I mellankrigstiden, under den sameuropeiska uppmarschen mot försöket att förinta judarna och försöket att utplåna alla romer, publicerade man mängder av ”fakta” som visste berätta att några av de mest framstående bankirerna var judar och några av de mest framträdande kommunisterna var judar. Alltså ”kunde man fastställa” att judarna var roten till allt ont, både kapitalismen och kommunismen. Baserat på ”fakta”. Vi vet alla, eller borde veta, att ”fakta” kan användas hur som helst när det handlar om att mobilisera hat.
Nu har vi hamnat i ett läge där de som brännmärker rasism i gestalt av Sverigedemokraterna inte anses objektiva, medan SD tillåts brännmärka olika folkgrupper i skydd av sina riksdagsplatser. Också nationalsocialisterna i Tyskland var invalda i riksdagen och de som inte bekämpade dem, trots att de satt i riksdagen, ses idag som beklagliga medlöpare. Dagens smygfascistiska partier, varav flera, inklusive SD, har en historia av antisemitism har lärt sig att offentligt tiga om just judar eftersom det är ett med rätta folkligt stött tabu. Istället breder de ut sig om andra folkgrupper, som ännu inte omfattas av detta tabu. ”Aldrig mer” betydde att vi genomskådat det slags maktutövning, som skyllde kriser på ”främlingar” och att detta var en lärdom att ta med sig in i den framtid som är nu.
Idén att om man är invald i riksdagen upphävs rasiststämpeln är absurd. Det, om något, kan vi lära av historien. Och det borde också Cecilia Benkö, vd för Sveriges Radio, veta. Att bekämpa både utomparlamentarisk och inomparlamentarisk rasism tillhör demokratins själva väsen.
När det gäller rasism är jag mäkta stolt över Sverige. Vi skiljer oss från Danmark, Norge, USA, Österrike och Ungern med flera, kanske från hela resten av världen. Majoriteten i Sverige är underbart befriade från rasism. 1992 ansåg 65 procent av de som bor i Sverige att det var ett bra förslag att ta emot färre flyktingar. 2011 hade den siffran sjunkit till 41 procent. Och detta i en tid när främlingsfientligheten störtlanseras överallt.
Jag ser en självständigt tänkande och modig befolkning. Politikerna borde slå följe med dessa självtänkare och presentera Sverige som ett ganska underbart undantag, en frizon från kollektivt uppviglat främlingshat. Både Moderaterna och Socialdemokraterna har bidragit till detta och det respekterar jag båda för, liksom Folkpartiets Cecilia Malmström i EU. Vi borde inte skämmas för vårt annorlundaskap när det gäller invandrare, utan stormhylla det.
Jag ser Sveriges Radio, med sin egendomliga inställning till rasistbekämpning, som en stoppkloss. I berättelsen om världen är Sverige faktiskt hjältemodigt, men medborgarna får sällan veta att så är fallet.
Vi är de enda i Europa som begripit ohyggligheterna i Syrien och öppnat vårt land för dessa jordens fördömda. Malmström kämpar för att de inte ska behöva dö på Medelhavet, hon är beundransvärd i sin kamp mot EU:s övermäktiga regler. Jag är stolt över henne, jag är stolt över vårt flyktingmottagande, stolt över statistiken som berättar vad majoriteten faktiskt tycker. Vi är ofattbart mycket bättre än vad Sverigedemokraterna vill reducera oss till. Men i SR ges de utrymme, som folkvalda, medan de som bekämpar dem sätts i karantän.
Upptagenheten i public service radio och tv med att framställa SD som rumsrena, därför att de röstats in i riksdagen förminskar oss alla. Den stora nyheten är att Sverige är ett av världens mest antifascistiska länder och där borde vi skapa oss vår identitet.
