BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Orden är Annikas, jag ringde upp henne när det stod klart att det till slut finns en konkret plan för sprutbyten i Göteborg. Trogna ETC Göteborgläsare känner igen historien om Annika, som egentligen heter något annat, sedan flera år tillbaka. Numera vill hon knappt visa sig offentligt, kroppen har tagit hård stryk av många års amfetamininjektioner med trubbiga nålar.

Det borde finnas en glädje över beskeden, men det är svårt att glädjas över hur något helt skandalöst förhalats på det sätt som Göteborg har gjort.

För att inte trilla i ett träsk av åsikter baserade på löst tyckande vänder vi oss till världshälsoorganisationen, WHO. 2004, alltså för 14 år sedan, släppte de en rapport om sprutbytesprograms nytta i förhållande till hiv. Den slog bland annat fast att fördelarna var solklara. Att det var kostnadseffektivt. Att två decennier av forskning inte tydde på att injektionsmissbruket ökade på grund av programmen. Att programmen medförde andra positiva saker, såsom ökad hälsovård för gruppen. Motsatsen till så gott som allt som motståndarna framfört.

Forskningsresultat kan vara färskvara men i det här fallet har nedlåtenheten från (S), (M), och (KD) mot de etablerade forskningsresultaten varit så pinsam att man rodnar. Och apropå färskvaran så rekommenderade WHO sprutbytesprogram så sent som i november 2017.

Ni som följt ETC Göteborg länge är också väl bekanta med det politiska spelet. Kortfattat så var regionen för, forskare var för – men Göteborgs stad stretade emot. Först då minister Gabriel Wikström satte igång ett raskt arbete med att avskaffa kommunens rätt till veto och det stod klart att det inte gick att vinna striden så kappvände de styrande.

Tiden har gått långsamt för dem som väntat. I början av förra året skulle alla tvivel vara undanröjda och i januari förra året basunerade Sahlgrenska glatt ut att det skulle bli av. Den 1 mars kunde regionen söka tillstånd för mottagningar.

För några dagar sedan togs det formella politiska beslutet i regionen och mottagningar ska placeras på Sahlgrenska/Östra, Näl, Skövde och i Borås. Nu ska inspektionen för vård och omsorg bara godkänna beslutet, knappast ett problem då Stockholm, Skåne, Småland och Halland redan har verksamheter igång.

Lagom till valet kan det finnas en dörr att knacka på.

Jag ringer upp Bo Söderpalm som är överläkare och professor vid institutionen för psykiatri och neurokemi. Han ser en rad förtjänster med sprutbytesmottagningar.

”Det som är jätteviktigt är att i grupperna opiat- och amfetamin-missbrukare cirkulerar mycket psykiska sjukdomar, missbruket har ofta börjat med självmedicinering. Därför är det viktigt att man kan slussa vidare till psykiatrisk undersökning och när gäller heroinister också att få in dem i substitutionsbehandling. Att det blir en kontaktyta för att gå djupare gå in på vad problematiken är och erbjuda hjälp.”

De berörda är ingen enorm grupp människor, men det är en grupp som saknar en röst och som i allra högsta grad behöver hjälp. Göteborgs missbrukarskikt har varit förhållandevis förskonat från hiv och under lång tid vet man att amfetaminet var betydligt vanligare än heroinet här. Det hjälper dock inte den som ligger och dör på Östra med stafylokocker på hjärtklaffarna och andra sjukdomar som följer med skitiga nålar.

”Det är viktigt att det utreds och preciseras vad människan behöver. Den behöver ju nedtrappning”, säger Annika som också önskar att mottagningens patienter erbjuds praktisk hjälp med rutiner, att sätta larm på telefonen som påminner om att ta en medicin till exempel.

Bo Söderpalm och Annika har naturligtvis rätt i att sprutbyten är ett utmärkt sätt att komma i kontakt med en grupp som både behöver förses med material som kan hindra livshotande tillstånd, och att det ger återkommande kontakttillfällen genom vilka människor kan erbjudas hjälp på flera plan.

Inga hjul behöver uppfinnas, det finns goda modeller att ta efter för hur mottagningar kan utformas och förstagångsbesökare ska båda identifieras och kunna påvisa ett aktivt missbruk. Ta detta tillfälle i akt att från kommunens håll erbjuda adekvat hjälp till dem som hamnat här. Det är inte minst politiker i (S), (M) och (KD) som länge stretade emot skyldiga dem. Låt vården göra det den velat hela tiden och se till att de har andra instanser att kunna hänvisa till – att samhället hjälper med det som inte ligger på sjukvårdens bord. Och gör det utan solkig moralism i grunden, injektionsmissbruk är smutsigt nog.