Läs också: Ledarbloggen: Reinfeldts nya toppjobb

Jag föll 35 år genom tiden i lördags morse när jag vaknade på min födelsedag och i present fick Bruce Springsteens box The Ties that Bind – med intervjuer, material, sånger, outtakes, foton, en dokumentär från hans inspelning av dubbelalbumet The River. Jag var tillbaka i en dimmig höstdag i oktober 1980 i ett hus i utkanten av Katrineholm där jag bodde med min flickvän och där musiker kom och gick. Jag arbetade på SKF och körde travers – sittande i en hytt högt över fabriksgolvet med öppna ugnar med kokande vitt järn därnere – och jag var 20 år och gick och väntade på att min första diktsamling skulle publiceras året därpå. Det var några mycket underliga dagar denna oktober 1980 och de handlade mycket om musik.

Plötsligt rusade alla iväg och köpte den nya singel som John Lennon släppte, Starting Over Again, den första på evigheter och ungefär samtidigt släpptes Bruce Springsteens The River.

Musiken följer varje steg man tar i livet. Bara några månader senare sköts John Lennon till döds på en gata i New York och kort innan dess hade Ronald Reagan vunnit det amerikanska presidentvalet. Det kändes som att en epok var över. Och den nya tiden fanns i det sorgsna epos som Springsteen gav oss i The River.

Jag har alltid upplevt Springsteens dubbelalbum The River som en stor, episk berättelse om slutet för en mer hoppfull era och början på en långt mer depressiv tid. Punken var döende, även om jag hela det året 1980 ständigt nötte Clashs London Calling och på vårkanten rentav vallfärdade till stadsdelen Brixton i London för att sången ”Guns of Brixton” liksom krävde det av mig. Alla radikaler där var chockade över att en viss Margaret Thatcher plötsligt satt vid makten.

Den nyliberala eran hade inletts. Den kom som över en natt. Det var som ett hastigt omslag i väderleken. Sedan dess har många av oss mentalt ofta vandrat i regn och grådager, ja i politisk sorg. Runt 1980 inleddes verkligen så mycket av den samhällslogik som nu, 35 år senare, omformat världen efter de idéer som kapitalägare och övre medelklass omhuldar. Under klimatförhandlingarna i Paris som avslutades i lördags tänkte jag ofta på det: Denna klimatkris har träffat planeten under en maximalt olycklig tid när förutsättningarna för att lösa den i många avseenden (men dock inte alla; jag är inte nostalgiker och jag tror på teknologisk utveckling) är långt sämre än låt oss säga på det 60-tal då det var ideologiskt självklart att stater kunde gå in med sina enorma krafter och resurser för att lösa samhällsproblem. Den tanken är för övrigt lite av ett tema i Naomi Kleins klimatbok, Det här förändrar allt: Statens tillbakadragande över hela linjen har gjort att även stora delar av miljörörelsen svalt sin marknadsliberala medicin. I sin sång om en kärnkraftsolycka – som aldrig kom med på The River men skrevs för den – är det den nya tiden som talar: Marknaden som ett roulettspel. Människor springer för livet utan att förstå vad som egentligen hänt. Jag spelade låten i lördags eftermiddag medan jag väntade på att jublet skulle stiga från Parisförhandlingarna som jag följde på datorskärmen:

Roulette, that’s the name

Roulette, that’s the game now

Roulette, I don’t believe what they’re saying

Roulette, everybody’s playing

Bruce Springsteens The River föll som ett stort vemod över mig hösten 1980. Den blev på något sätt den amerikanska arbetarklassens avsked till en bättre tid och den musikaliska fallskärmen för landningen i en ny, dystrare era. Och dess vemod kunde man uppfatta även på andra sidan Atlanten. Titelsången ”The River”, som handlar om ett ungt par som tappar tron på varandra och samhället de lever i, var något nytt i Springsteens sångskrivande. Plötsligt tog han ett stort kliv ut ur rockmusiken och in i och ner i en långt äldre folkmusiktradition. Det var som om han var tvungen att söka fäste på stabilare, folkligare mark för att kunna uttrycka en större erfarenhet än bara sin egen. I sången ”Independence Day” sjöng han, självbiografiskt, om konflikten med sin far och om de nya tider som nu rullade in. De här raderna ur den sången kan jag inte höra utan att bli nästan förstenad av tankfullhet och sorg:

Now the rooms are all empty

down at Frankie’s joint

And the highway, she’s deserted,

clear down to Breakers point

There’s a lot of people leaving town, now

Leaving their friends, their homes

At night they walk that dark

and dusty highway all alone

Och Clarence Clemons saxofonsolo svepte över världen 1980 som en tröstande, förlösande gest av ren nåd.

Musiken följer varje steg vi tar. Och vi följer den. Springsteen har blivit både gammal och miljardär men är fortfarande kapabel till storartade sociala vredesutbrott mot de amerikanska orättvisorna, som på plattan Wrecking Ball som kom för några år sedan. The River var inte något uttalat politisk verk. Den inkorporerade rentav konservativa drag, som för att kunna gripa om ett helt samhälle och alla dess människor. Men hösten 1980 föll den ner i västvärlden och i lilla Katrineholm och gav en massa människor, inklusive mig, ett verk att leva med och av.