Läs också: Ledarbloggen: Tjockare plånkor
Jag har inte träffat Håkan Juholt många gånger. Men strax före jul gjorde jag det, om än i ett flyktigt sammanhang. Det märkliga med honom är att han gör ett så obrutet intryck. Juholt är den politiker som fått genomlida det mest omfattande mediedrev som svensk mediehistoria kan uppvisa. Han rullades i tjära och fjädrar, hånades av såväl etablissemangssossar som borgare och närapå förföljdes under den korta tid han ledde det socialdemokratiska partiet. Ändå stod han där framför mig och utstrålade mer optimism än jag själv. Han är ingen vänsterradikal, det är inte det. Men han är formad av arbetarrörelsen, under den era då den ännu var en oerhört vital social rörelse, och det där sitter kvar i kroppen på honom. Den tjocka bok som Daniel Suhonen skrev om honom har sålt i uppåt 40 000 exemplar, vilket är en fullkomligt svindlande upplaga för en bok i genren politik.
Vad är han, denne Juholt? Jag räknar in honom bland något som jag kallar vår tids anomalier. I vetenskapsteorin är en anomali ett faktum som strider mot den vedertagna världsbilden men som inte går att avvisa. Ett störande faktum, helt enkelt. Jag har mer och mer börjat se mig omkring efter just sådana anomalier, störande fakta, i världen omkring mig och ofta handlar det om enskilda politiker som makthierarkierna i media och i politik inte riktigt kan hantera – de känner att dessa personer på något sätt är farliga för dem själva men de blir aldrig riktigt kloka på hur eller varför.
När Jeremy Corbyn valdes till Labours ordförande blev han 2015 års främsta exempel på en anomali. Det finns inte något karismatiskt alls över denne gamle vänsterman i det brittiska parlamentet; han är nästan smått träaktig i sin överseriösa attityd. Men då han blev vald bars han fram på en våg av entusiasm bland framför allt unga Labouraktivister och unga människor utanför partiet. En nyss slumrande gräsrotsrörelse, utled och förbannad på Labours mittenpolitik, sökte en fixeringspunkt och råkade hitta denne Corbyn som själv blev förvånad över den entusiasm han väckte. Hans stöd bara växte i takt med att medierna och gamla Labourledare försökte sopa mattan med honom. Det var inte olikt den stämning som rådde under den kongress då Håkan Juholt valdes till S-ordförande. Jag fick en smärre chock när jag hörde Juholts tal. Efteråt, när SVT intervjuade mig och DN:s Peter Wolodarski, slogs jag av att även Wolodarski var direkt chockad över att en sådan figur plötsligt var S-ledare. Några år senare syntes samma chock i Tony Blairs anlete efter Corbyns seger.
Vad är det för chock? Den går djupare än bara häpnad och nedlåtande arrogans mot ett osannolikt val av politisk ledare. Jag tror det rör sig om chocken över att ett påtagligt faktum plötsligt blir synligt. När Barack Obama oväntat segrade i demokraternas primärval märktes något liknande. I segertalet påpekade Obama att han aldrig var ”den mest sannolika” kandidaten att vinna.
Gudrun Schyman blev våren 2014 en sådan gestalt i svensk politik. Plötsligt kunde hon stå i Aktuellt och tala om politik som om utopin själv hade äntrat studion. Unga människor som tidigare aldrig skulle eggats av politik vaknade plötsligt till.
Gång på gång dyker det upp gestalter i politiken som blir lite större än sig själva och som plötsligt tycks representera någonting ur samhällsdjupen som vill upp till ytan men som sällan orkar dit eller inte får chansen. Etablerade politikerbedömare avfärdar det helst som populism eller skyller på de sociala mediernas våldsamt ökade inflytande över allas våra liv och känslor – och visst ligger det ibland något i det. Men jag är verkligen övertygad om att dessa anomalier vittnar om något annat: Att den marknadsliberala världsordning som i 30 år cementerats i alla maktens institutioner har börjat rämna. Protesterna mot denna ordning har än så länge alldeles för lite makt, politiskt och resursmässigt, och de har så att säga inte världsordningen med sig och döms därför lätt till handlingsförlamning (som Obama eller Syriza). Men de finns där, slumrande, för att när det rätta tillfället ges plötsligt bryta fram. Och dessa anomalier tycks komma tätare. Ett annat uttryck för detta är de proteströrelser mot miljö- och klimathot som Naomi Klein gett namnet Blockadia: spontant framvuxna lokala rörelser som börjat kommunicera globalt.
Svenska medier har inte rapporterat mycket om den radikale presidentkandidaten Bernie Sanders kampanj sedan den inleddes i maj förra året. Nej, han lär inte vinna. Men hans osannolikt framgångsrika kampanj har tidvis antagit formen av en politisk väckelserörelse med rötter i förra seklets radikala socialism och de mest progressiva inslagen i arvet från New Deal-eran. Bland etablerade demokrater i Hillary Clintons stab har man inte vetat vad man ska ta sig till med denne demokratiske socialist.
Podemos framgång i spanska valen och tidigare Syrizas plötsliga entré i en förstockad politisk värld är också exempel på dessa anomalier i en nyliberal världsordning. De kommer tätare. De kommer utan förvarning. Inga staber utvecklar deras taktik och strategi. De misslyckas ofta. Men det är något som vill fram. Det skulle inte förvåna mig om vi inom några års tid plötsligt ser ett Die Linke välta Tyskland på ända.
Jag tittar på selfien jag tog med Juholt. Ja, han ler men jag gör det inte. Vi har något att lära av alla dessa störande fakta.
