BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Att han aldrig ville se Ann-Sofie Hermansson (S) som kommunalråd är ingen hemlighet. Att han lämnar partiet och kritiserar ledarskapet är kanske inte så märkligt. Att göra det med ett halvår till valet, behålla sina S-märkta stolar som stadsdelsnämnds- och fastighetsnämndsordförande och därtill gå till Demokraterna är det däremot.

Givetvis kan man hoppas att det nya göteborgska partiet blir en frisk fläkt av personer som inte låter sig tystas, som sätter sig upp mot fyrkantiga byråkrater och inte fastnat i gamla hjulspår. Optimister såsom GP:s Adam Cwejman ser genuin förändringsvilja.

Men hur i hela friden ska Demokraterna kunna komma överens på sikt?

Vad vi vet är att det nya partiet nu har tre tunga namn som alla vill ha det på sitt sätt och inte gillar att rätta sig. Knappt i ett enda led faktiskt, då hade de kanske kunnat välja ett befintligt parti.

Strax innan den omsusade presskonferensen i förra veckan visade de ut pressekreterarna från andra partier från lokalen. Med tanke på att Zeqiraj kvällen innan suttit som ordförande vid ett tungviktigt nämndmöte vore det väl inte märkligt om sossarnas pressis fått närvara, men här var det den nya namnkunniga trojkan som bestämde. På sitt sätt.

Och historieskrivningen om tiden när Martin Wannholt trillade ur Moderaterna innehåller vanligtvis ordet kupp. Han ville annat än M-ledningen om Västlänken, skapade en ohelig allians och blev tuvan som välte det tänkta resultatet efter kommunalvalet.

I Miljöpartiet vägrade Henrik Munck att hålla partilinjen och lämnade partiet sedan Ulf Kamne fått nog av offentliga utspel och uteslutit honom ur kommunfullmäktigegruppen.

Gemensamt har de båda frågan om Västlänken. Den frågan säger Zeqiraj att han släpper till sina nya partikamrater. 2015 debatterade Zeqiraj i GP och menade att Wannholt övertolkade siffror och att ”det är vidare synd att Wannholt söker utnyttja den information han har begärt ut och även fått sig tillsänd för att svartmåla Västlänken”.

De nya vännerna har alltså inte ens kommit överens med varandra historiskt.

Oundviklig blir också frågan om politisk färg. Zeqiraj uttalar sig kritiskt till att kommunledningen inte lyckats hålla samman de rödgrönrosa. Nu går han in i en rödgrönblå samling. Det ser inte lättare ut.

Feministiskt initiativ gjorde under förra valrörelsen till sin sak att feminismen är mer övergripande än den rödblå skalan och Gudrun Schyman hänvisade ofta till Miljöpartiets riksdagsdebut. De senare sitter nu i Göteborgs styre tillsammans med de röda och i regionen tillsammans med de blå. Gemensamt för MP och Fi är att båda har problem att tidigare väljare upplevt sig svikna. Det är lättare att applicera allt man gillar på nykomlingar man hoppas på, än att se att facit inte blev som man hoppats.

Martin Wannholt menar att färgen spelar mindre roll, att kommunala spörsmål är mer lösningsorienterade. Det är han inte ensam om att tycka, när vi nyligen gick igenom allsköns allianser i kranskommunerna poppade precis det argumentet till exempel upp på Tjörn.

Men prioritera måste alla politiker göra och vad Demokraterna prioriterar är ännu luddigt. Till ETC Göteborg säger Wannholt att kunskapsgrupper ska forma partiets förslag. Det blir spännande att se hur det ska fungera.

Partiprogrammet kallas för Att-göra-lista och är brett men också detaljerat. Till exempel ska två miljarder investeras i trygghet genom kvarterspoliser. Därtill ska pedagoger ges bättre förutsättningar, barngrupper ska minska, löner för såväl skol- som vårdpersonal höjas, äldrevården förbättras och... Hur detta ska finansieras?

Så här: ”Nya investeringar för framtida generationer kan finansieras genom avyttringar istället för att ta nya lån. En ombildning i allmännyttan kan investeras i en ny förskola i samma område. Kommersiella lokaler kan säljas för att bygga nya skolor eller nya äldreboenden. Tomträtter kan säljas för att finansiera stadens underhållsskuld. Det är så vi byter ut en balansräkning i betong mot en balansräkning med socialt hållbara investeringar för framtiden”.

Ombilda allmännytta och sälj, sälj sälj. Engångslösningar för snabba cash, men också ett sätt att släppa kontroll över en rad områden. Hur i hela friden det ska gå ihop sig för en före detta sosse återstår att se. Därtill nämns delvis ospecificerade omfördelningar och oförändrad skattenivå.

De där som hävdar att de vill ha socialdemokratisk välfärd och moderata skatter kanske får någon att rösta på nu.

För alla oss som aldrig varit med i något politiskt parti kan det te sig svårt att så att säga köpa ett åsiktspaket. Att välja ideologi är en sak, men att i grupp kämpa för förändringar som kanske inte alltid är överst på den egna önskelistan är en annan. Rätt många skulle dock hävda att det ligger i sakens natur. Att politiska partier finns för att få viss struktur i politiken och för att inte behöva fatta beslut baserade på en hel samling blandade tyckare.

Det blir oerhört intressant att se hur Demokraterna ska göra det.