Efter att de fem högerpartierna tillsammans fällde Löfvenregeringen var det logiskt att talmannen lät dem pröva att bilda regering. Men som alla vet är det lättare att riva ner än att bygga upp, lättare att avsätta än att bilda en regering.

Under helgen har vi inför öppen ridå sett Alliansen vittra sönder. Det blev jobbigt för Ulf Kristersson när han sent omsider insåg att 144 är fler än 143 och att det vore helt ologiskt att det största partiet i den största partikonstellationen, till lika riksdagens största parti, skulle agera stödparti till den mindre koalitionen.

När tiden rann ut försökte han skaka av sig Centerpartiet och Liberalerna. I klassisk Trump-stil valde han Facebook som kanal för att meddela att de ställs som stödparti vid sidan av Sverigedemokraterna. Det blev ingen succé, det blev i stället ett sådant där facebookinlägg ni vet som kommer att bli lite pinsamt när det kommer upp som minne om ett år och alla ens vänner påminns.

Dagen efter säger Annie Lööf och Jan Björklund att de inte vill ha en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Då blir Ebba Bush Thor orolig att någon har glömt henne och berättar att hon är ledsen. Det hela är genant, men mest bekymmersamt att tvingas se den cirkus de borgerliga bjuder på, kring så viktiga saker som hur landet ska styras.

Tillbaka till socialdemokratin och frågan om att ta ansvar för partiet eller landet. Det är inte enkelt, men jag ser inget självändamål med att gå i opposition. Visst kunde det vara mysigt att ägna fyra år åt att gnälla och skriva snygga reservationer, men den rollen finns andra partier som är bättre på.

För det socialdemokratiska partiet vore det oansvarigt att avstå från möjligheten att styra landet i en riktning mot ökad jämlikhet, även om det inte blir så mycket en skulle önska. Människor röstar inte på Socialdemokraterna för att de vill ha rättrogen ideologisk politik, utan för att de vill ha saker gjorda.

Spelet om regeringsmakten är inte ett spel. Det är på riktigt. Det handlar om vanliga människors rättigheter och villkoren på jobbet. Det handlar om hur ekonomin ska fördelas, om pensionerna, bostadsbyggande, skolan, klimatomställning, välfärden och mycket, mycket mer.

Nej, det är klart att mitt drömläge inte är S+C+L eller S+MP+C+L, vare sig som koalition eller organiserat budgetsamarbete, men till skillnad från Ulf Kristersson räknade jag mandaten redan på valnatten. Och nej, jag vill inte att Liberalernas skolpolitik ska få genomslag och absolut inte Centerpartiets arbetsmarknadspolitik. Men om alternativet är att helt släppa högern fri så är det bättre att ändå få lite gjort, än inget alls. För politik är på riktigt, den påverkar riktiga människor varje dag.

Men att få lite gjort räcker inte för framtiden. Valresultatet har med önskvärd tydlighet visat att det socialdemokratiska partiet behöver akut upprustning. Det kan vara enklare att rusta om och bygga organisation i opposition, men det är faktiskt möjligt att både leda landet och stärka partiet. Oaktat regeringsfrågan krävs ett omtag och ett tydligare fokus på att bygga folkrörelse.

Om möjligheten att bilda en socialdemokratiskt ledd regering uppstår måste den tas. Att ge fritt spelrum för högern och extremhögern skulle direkt slå mot många människors liv och vrida landet i helt fel riktning. Men för att inte malas ner i regerande och kompromissande, utan samtidigt bygga en möjlighet till radikal politik i framtiden, krävs ett starkt socialdemokratiskt parti.

Inte minst vid koalition krävs någon som visar att partiets åsikter inte alltid är det samma som kompromissen. Det kan vara en uttalad talesperson eller ett delat ledarskap mellan statsminister och partiordförande men det mest naturliga är ändå en stark partisekreterare med ett politiskt mandat. Så går det att både ta ansvar för landet utifrån givna förutsättningar och samtidigt ingjuta hopp och kraft i medlemmar och sympatisörer.

För att socialdemokratin ska vara en kraft för frihet och jämlikhet krävs att ta möjligheten till förändring när den ges, men också att bygga en stark rörelse och röst. En rörelse som är i opposition mot orättvisor, men inte försitter möjligheten att göra världen lite bättre här och nu.