Jag höll mitt förstamajtal i folkparken i Gagnefs kyrkby, nära Dalälven, och jag gjorde det för tionde eller tolfte gången i rad; jag minns inte hur ofta jag stått där. Jag gick till angrepp mot nazisterna som samma dag skulle demonstrera i Borlänge och jag sa att det för mig är en fullständig gåta att Nordisk Motståndsrörelse överhuvudtaget fick tillstånd av polisen att demonstrera – rörelsen består ju av kriminella personer som uppträder i något slags militariserad utstyrsel – och det kändes att alla närvarande höll med mig. Att bekämpa rasismen och i det här fallet, den rena nazismen, är en plikt. Det finns ingen väg förbi det.
Men jag kände det själv och jag såg det på åhörarna att bara detta att nämna nazisterna sänker humöret: Det är ett renhållningsarbete att bekämpa dem, men egentligen inte mer. Att enbart engagera sig i antirasismen är att arbeta med mörk energi. Det är nödvändigt, men det lyfter inte horisonterna.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Senare på dagen hann jag till Borlänge. Men jag måste säga att det är något rakt igenom sjukt över denna, framförallt mediala fixering vid något hundratal högerextrema galningar som i svartvit, nästan uniformerad gestalt marscherar på en landsortsgata: Alla redaktioner, varenda journalist springer efter dessa nassar. Livesändningarna hopar sig i etern. I hemlighet pulserar kanske här och var rentav en sensationalistisk förhoppning om att något riktigt våldsamt och spektakulärt ska inträffa. Och nassarna är förstås ytterst nöjda med den uppmärksamhet de får.
Jag tänkte: Vi får för guds skull inte låta hela vårt politiska medvetande upptas av besattheten med denna högerextremism. Vi måste se den för vad den är: Symptom på något annat, djupare. Det finns många, komplexa orsaker till den högerextrema våg som hemsökt Europa och USA – men jag håller fast vid att grundorsaken står att finna i den doktrinärt marknadsliberala våg som sköljt över västvärlden i trettio års tid och år för år skruvat ner hoppet om att en annan värld är möjlig. Först slår det extrema marknadstänkandet sönder den sociala tryggheten – och sedan anländer konservatismen och till slut högerextremismen med ett löfte om att läka såren. Under den ”inbäddade kapitalismens” era, efterkrigstiden, vek högerextremismen bort. Därefter reste sig kapitalismen nymornad ur sin bädd, slängde av sig de täcken och lakan som en hel progressiv efterkrigstid bäddat in den i, och springer nu allt naknare genom världen.
I högerextremismen räknar jag för övrigt alltid också in den jihadism som ett antal svenska IS-krigare står för: I min värld är även det höger, det är religiös fascism, det är totalt missbruk av en världsreligion vars etiska kärna är progressiv. Det är en plikt att bekämpa också denna jihadism. Den är inte ens anti-imperialistisk. Den mördar främst muslimer och lever i symbios med den nyimperialism som de senaste femton åren utgått från västvärldens största huvudstäder.
Det hade regnat kraftigt på morgonen men solen råkade, utan att det var min förtjänst, bryta fram när jag talade. Jag märkte att det som tog mest skruv bland den lilla åhörarskaran var min uppmaning om, att vi, inom arbetarrörelsen och den breda vänstern, måste våga vara antikapitalister. Det är helt avgörande. Det frigör horisonter. Det är först då vi ser att det inte är flyktingar som hotar välfärden: Det som hotar välfärden är de besuttnas frisläppa egoism. Att deklarera sitt NEJ till kapitalismen (hur utopiskt det än är) innebär ett väldigt JA till välfärdsreformer och till den ideologiska medvetenhet som gör att vi ser vad högerextremismen är: En slaggprodukt från ett system som vill sätta en prislapp på allt och därmed till slut degraderar själva människovärdet.
Jag lyckades få förstamajdemonstranterna att trots allt ge statsminister Löfven en applåd – för att visa att medvetna människor inte ställer upp på det borgerliga klassföraktet mot och bashingen av en statsminister som genomlevt den svåraste parlamentariska situationen i Sverige sedan 1920-talet. Få skulle ha klarat det. Därefter kunde jag leverera den kritik av S-ledning och sittande regering som jag idag tror är så avgörande: Ni är för mesiga! Ni vågar alldeles för lite! Och detta, kamrater, är inte bara förstamajretorik utan faktiskt ett taktiskt, rentav iskallt spelteoretiskt råd till sittande regering: Lägg i höst en budget som förstummar Alliansen! Lägg en expansiv och fördelningspolitiskt kännbar budget som visar väljarna att ni vill något annat än borgerligheten och försätter medierna i stabsläge! Och om allianspartierna med hjälp av SD då fäller denna budget – så låt dem göra det. Jag är förvisso säker på att de inte gör det, men skulle det ske så kan de rödgröna gå in i en valrörelse med sträckta ryggar.
Så spela högt, Löfven! Jag menar att det är realpolitiskt rätt att nu driva saker och ting till sin spets.
