I onsdags trädde ett beslut av högsta domstolen i Storbritannien i kraft, som ger Uberförare rätt till bland annat lagstadgad minimilön, vilopauser, pension, semester och semesterlön. Förarna ska klassas som ett mellanting mellan anställda och egenföretagare och kallas ”workers” och 70 000 personer omfattas av beslutet.

I Sverige är vi inte ens i närheten av samma beslutsamhet mot det som allt mer kommit att ta över, förfula och villkorsdumpa arbetsmarknaden.

Jag har skrivit om gigjobbandet, egenanställandet, appandet, plattformandet – och allt vad det nu har kallats för i sann entreprenöriell anda – flera gånger nu. Under flera år har jag följt hur den här marknaden har vuxit, normaliserats och brett ut sig i Sverige och i stora delar av världen. Det har varit både oroande och ledsamt att se hur det här pågående rättslöshetsfenomenet kunna verka på, relativt ostört. Som business as usual. Det har gått flertalet år sedan den här vågen av fejkanställningar började introduceras och ofta kan man rent av få intrycket att Sverige fortfarande är yrvaket när det gäller detta.

De nya snajdiga multinationella och ultrakapitalistiska plattformsföretagen passade inte in i den traditionella inrutade arbetsmarknaden och i det vakuum som uppstod medan politiker och andra kliade sig i huvudet kunde den nya marknaden öka.

Idag kan vad som helst köras, göras eller utföras av botten av näringskedjan – de svenska rättslösa arbetarna, egenanställda eller gigjobbande. Idag organiserar sig bolagen som prompt vägrar kalla sig arbetsgivare i lobbyorganisationer för att få lagstiftning som hjälper deras verksamhet – oavsett priset för den svenska arbetande befolkningen.

Men det finns, även här, också åtminstone ett par ljusare glimtar i mörkret. Foodora gick nyligen med på att teckna kollektivavtal med Transportarbetareförbundet efter en åratal lång kamp.
Och nyligen avgjordes ett ärende i högsta förvaltningsdomstolen som avsåg en tvist mellan Cool Company och Arbetsmiljöverket som tyckte att bolaget skulle åläggas en sanktionsavgift efter ett genomfört arbete utan fallskydd. Cool Company hävdade att man inte var arbetsgivare och till slut slog rätten näven i bordet och avgjorde saken. Inte så positivt, vid men inte helt negativt heller.

Domen säger att de arbeten som kommit till bolagets kännedom efter att arbetet utförts inte kan likställas med att bolaget i fråga då är arbetsgivare. Men det betyder samtidigt att de arbeten som känts till i förväg skulle kunna vara sådana som skulle kunna anses vara mer av det traditionella hållet: med arbetstagare kontra arbetsgivare.

I vintras gick plattformsföretaget Yepstr ut och meddelade att man skulle anställa alla sina över 5 000 ungdomar. Hurraropen ekade. Men anställningarna visade sig vara ”temporära visstidsanställningar”. Tragiskt och talande samtidigt – att bolaget kan få en så otrygg anställningsform som visstidsanställning, som per definition är temporär, och göra den ännu mer otrygg och temporär.

Det behövs fortfarande lagstiftning. Och varför inte då sådan som i Spanien? Vi har inte en dom att gå på här, ännu. Men det kanske finns någon politisk vilja i alla fall? Eller? Eva Nordmark (S) har ändå pratat sig varm om att det inte ska råda några oklarheter i vem som har arbetsgivar- och arbetsmiljöansvar.
Förhoppningsvis kommer den här följetongen till ett slut någon gång, också här i Sverige. Men det ser inte bättre ut än att någon eller flera ska behöva skada sig riktigt allvarlig eller dö på sina påhittade gig-plattforms-egenanställningsjobb innan så sker.