Igår morse vaknade jag upp, redo för ännu en högerframgång i Europa. Allt hade ju tytt på att högern, hand i hand med extremhögern, med råge skulle ta hem det spanska valet. Därför slog jag först inte ens på radion, utan gick först ut och tittade på hur det går för mina dahlior och om ärtor och björnbär snart kan skördas. Och så, vid åttatiden, nåddes jag av nyheten att det högerextrema Vox gick tillbaka kraftigt i valet, att det konservativa Partido popular förvisso blev störst, men att det inte finns någon högermajoritet i parlamentet. 

Hoppsan, sa jag till mig själv med en underdrift som knappast var värdigt magnituden av detta valresultat. 

För så här är det ju: Europa har år efter år nu dragit åt höger. Senast med högersegrar i Grekland, Italien, Sverige och Finland, samtidigt som flera östeuropeiska länder regeras av extremt konservativa partier och Frankrike har en president som gärna nonchalerar alla gatuprotester mot sämre välfärd. På grund av en ärkekonservativ imperialist i Kreml har ett allmänt högermörker indirekt också lagt sig över den europeiska kontinenten: upprustning anses nu viktigare än välfärd och den nationalism som Putin drivs av har smittat av sig på övriga Europa. Valet i Spanien kändes, innan det var klart, som att nu skulle en bekräftelse komma på att den extrema högern slagit sina klor även i Spanien. 

Länge ansågs Spanien vara ganska immunt mot den värsta högerextremismen. Francos långvariga välde tycktes borga för det. Till och med det spanska kungahuset kom plötsligt att spela en viktig roll när Juan Carlos inte bara utlyste allmänna val efter diktatorns död, utan också aktivt agerade för att stoppa de officerare som försökte sig på en statskupp 1981. Militärer stormade kongressen och höll politiker som gisslan. Juan Carlos gick ut i tv och fördömde kuppförsöket, som misslyckades. 

Men ingen nation är vaccinerad mot extremism, vilka erfarenheter de än haft av förtryck och diktatorer. I Tyskland växte Alternativ för Tyskland fram och förra året avslöjades till och med kupplaner från gamla eliter som inspirerades av en svunnen kejsarera. 

Men Spanien! Det skulle dröja till 2018 innan även Spanien nåtts av en framgångsrik högerextremism. Det skedde i regionalvalen i ett fattigt Andalusien, med massiv arbetslöshet, och där socialister och kommunister tidigare dominerat. Sedan dess har det ultrakonservativa partiet Vox, grundat 2014, tagit allt större plats i spansk politik. På många sätt kopierade de Donald Trumps retorik och ville göra Spanien stort igen. Vox blev en allt starkare röst mot hbtq-rättigheter, klimatåtgärder och inte minst mot Kataloniens strävan efter självständighet. Och, kanske viktigaste av allt: detta Vox, som startades av folk från det konservativa partiet, påverkade den politiska debatten så mycket att de konservativa såg partiet som en självklar samarbetspartner.

Jag var i början av året i Katalonien, i Barcelona. Självständighetssträvandena är fortfarande starka där, även efter tumultet för några år sedan. Mitt besök var egentligen bara ett turistbesök, och det märkliga katalanska språket – som ibland mer liknar franska – gjorde det svårt att läsa tidningar och prata med vanligt folk. Barcelona är emellertid en så uråldrig, antik stad, att historien känns under fötterna: de jag hälsade på bodde i en medeltida gränd, med trappor som höll på att ta död på mig. 

Men på stadens historiska museum berättas Kataloniens långa och snåriga historia, med inbördeskriget och kampen mot fascisterna som ett huvudtema, och jag noterade att det där inte fanns ett enda foto på diktatorn Franco. I alla fall såg jag inget, och det vore logiskt om denna skarprättare av katalanskt frihetssträvande inte tilläts stiga in på museet. 

För så här är det: att det gick så bra för socialisterna i valet i söndags beror på att frihetstörstande katalaner i så hög grad la sin röst på socialistpartiet. Av naturliga skäl: en konservativ regering, stödd på och i samarbete med ultrakonservativa Vox, vore katastrofalt för katalanerna. Vox vill göra Spanien stort igen. Och Partido popular är också centralmakten Madrids röst. ”Katalonien var den avgörande nyckeln till att stoppa högerblocket”, sa socialisternas kandidat i Katalonien morgonen efter valet på sajten Catalan news.  

I dagens läge måste man glädja sig också åt uteblivna framgångar för högerextremism och nationalism. Hade det blivit en klar seger för högerblocket i det spanska valet hade mörkret ytterligare tätnat över Europa. Nu är läget i Spanien mellan höger och vänster snarare oavgjort. Men extremhögern gjorde i vart fall en dålig match.

Och i min trädgård hade framemot förmiddagen den mörkröda dahlian faktiskt slagit ut.