Låt oss blicka framåt lite. Det blir en smådyster betraktelse, tyvärr. Men inte alls osannolik om det som arbetarrörelsen vunnit genom över 100 års kamp fortsätter fuskas bort.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När mina barn ska söka sina första jobb lär de gå till arbetsförmedlingen, som är privatiserad och jobbar efter arbetsköparnas direktiv och behov. De får kanske hjälp av ”coacher” som kommer att anvisa dem till diverse lärlingsprovanställningar någonstans inom den före detta offentliga sektorn. Den är nu en utmärglad historia i och med att alla pengar som skulle finansiera fler arbetstillfällen med riktiga löner befinner sig i skatteparadis.
Lönerna kommer vara så låga att alla eventuella drömmar om att flytta hemifrån, bilda sina egna liv och bli vuxna kommer att förbli just det – drömmar.
Provanställningarna är 18 månader långa med uppsägningstider på två veckor. Arbetsköparen behöver inte ange skäl till uppsägning. Så det här med att organisera sig i facket, som morsan en gång gjorde, kommer att vara omöjligt.
Eftersom Centerpartiets avdankade partitoppar med faiblesse för lönesänkarpolitik har tilldelats topplatser i arbetsköparorganisationerna är det nu devisen ”de hungriga lejonen jagar bäst” som gäller på arbetsmarknaden. Och alla är så hungriga att de är villiga att ta arbete till vilken lön som helst.
Det fackliga löfte som arbetarna i Sverige en gång svor - om att aldrig gå med på lägre lön eller sämre villkor än de de lovat varandra - kommer att vara glömt. Nu står var och en själv.
Så skulle samhället kunna se ut.
Men kamrater, så måste det inte bli.
För dagens många är medlemskap i facket och facklig kamp idag inte alls lika självklart som det var för tidigare generationer. Och ändå är det de som behöver facklig organisering som mest som ofta står själva. Oorganiserade. Det är de som drabbas värst när de fackliga rättigheterna urholkas. De unga. Folk som kommer hit från andra länder. Alla som bryter normer. Rasifierade. Kvinnor.
Vi är alla produkten av den så kallade arbetslinjen som alliansen införde men som regeringen fortfarande pratar om. Den som hade noll och inget värde för Sveriges arbetarklass.
Den som står utanför arbetsmarknaden i Sverige idag, eller finns på den men bara erbjuds odrägliga villkor, lever ett liv med mycket lite hopp om framtiden.
Samhället är kallt. Och arbetsköparna är iskallt kalkylerande.
De utnyttjar oss systematiskt och vi kan inte samla oss tillräckligt mycket för att slå tillbaka tillräckligt hårt. Vi tvingas gå med på lönenivåer som knappt täcker mat och hyra. Vi tvingas se på när våra kamrater behandlas illa för att språkkunskaperna inte räcker till. De får usla anställningsvillkor och hotas om konsekvenser om de vill koppla in facket. Helt enligt reglerna om arbetskraftsinvandring, som alliansen och miljöpartiet kom överens om. Som fortfarande gäller, trots att det sitter en socialdemokratisk svetsare på statsministerposten nu.
Nu pratas det om att den svenska modellen ska utvecklas. Men vi kämpar för att ens överleva i den. Var är alla politiska grepp för att omöjliggöra för arbetsköpare att behandla oss som skit på arbetsmarknaden?
Det är vår uppgift att tvinga samhällsutvecklingen att gå i en riktning som gynnar oss.
Vi som måste gå före.
Vi kan. För om inte vi - vilka?
För inte längesedan var det fackliga intresset på min arbetsplats lågt, för att inte säga obefintligt. Men vi var ändå tillräckligt många intresserade för att kunna organisera en fackklubb. När vi kallade till möte hade vi räknat med en handfull deltagare och hade lite optimistiskt kopierat upp informationen i tio exemplar. Men lokalen fylldes av mötesdeltagare, av engagemang. Tillsammans skulle vi visa företaget att vi inte accepterade att bli överkörda, att de inte kunde göra som de ville. Idag är vi starka. Och många. Vi är aktiva, engagerade, utbildade och drivna och vi sätter ned foten och säger nej till lönedumpning och orättvisor på vår arbetsplats och i branschen i stort. Arbetsköparen har blivit tvungen att backa i otaliga frågor. Vi flyttar fram positionerna.
Vår historia bevisar att intresset för facket finns och att facklig organisering lönar sig. Men vi är en droppe i en ocean. Och alla måste organisera sig för att vi ska kunna dra fram tillsammans och tvinga fram villkor och löner värdiga oss. Värdiga ett modernt samhälle där alla har en självklar plats.
För över 100 år sedan lämnade Joel Hägglund Gävle för att söka lyckan i USA. Den unge svensken tog sig ett nytt namn. Joe Hill. Han blev en svensk facklig kämpe i sitt nya hemland. 1915 fick Joe Hill betala med sitt liv för sin fackliga kamp.
Även om den fackliga kampen i USA på den tiden och kampen här i Sverige idag, över 100 år senare förs på helt skilda plan - så är Joe Hills sista ord till sina medkämpar fortfarande aktuella. ”Sörj inte. Organisera.”
Sörj inte att det ser ut som det gör idag.
Organisera dig och dina arbetskamrater i facklig kamp och i politisk kamp.
Se till att det blir ändring.
Leve 1 maj.