Eller vad sägs om sommarvärdar i form av Sveriges Nato-förhandlare, försvarsmaktens egen variant av Anders Tegnell, Sveriges ambassadör i Ryssland, Carl Bildt och en tidigare elitsoldat.

Militarism så det förslår. Med reducering av begreppet säkerhet till en fråga om militär upprustning. Precis som det ska vara i dessa dagar...

Freds- och konfliktforskare tycks, i public service värld, vara en redan utrotat art. Eller i vart fall en sorts invasiv art som skall hållas borta från den offentliga debatten. Denna art kan ju säga något kring forskningen om hur krig kan motverkas, redogöra för konfliktförebyggande istället för konfliktskapande.

Denna, för en krigskultur främmande art, talar ofta om något så omodernt som hur fred kan skapas. 

Den roll som public service – och inte minst Sommar i P1 - intagit är klart bekymmersam. Den bidrar till enögdhet. Istället för fördjupad analys kacklar alla samstämmigt såsom det för tillfället ska kacklas.

Mycket som tidigare varit klokskap och allmängods – kritik av kärnvapen och kritisk analys också av Nato – beskrivs nu som fientligt agerande gränsande till desinformation och/eller flum. Vi ska glömma allt. Och fort har det gått. Skulle tro att många ledarskribenter i de stora tidningshusen helst skulle vilja stänga arkiven...

Det känns – och nu är jag ju oerhört konspiratorisk – som om den antagna utlandsspionerilagen fått varenda programledare och redaktionschef att hålla armlängds avstånd från varje antydan av något som skulle uppröra eller motsäga Krigsvetenskapsakademins eller Försvarshögskolans världsbild. 

Men inte kan det väl vara så? I en demokrati som vår? Jag är ironisk.

Den där lagen slår fast att information om något som skulle kunna skada Sveriges relation till stat eller organisation (typ Nato) som vi militärt samarbetar med kan leda till fängelse. Lagen är antagen i demokratisk ordning och innebär att demokratins kärna angrips. 

Tanken är: för att försvara oss mot auktoritära stater ska vi bli mer auktoritära. Skulle tro att despoten Putin ler i mjugg. Erdoğan likaså. De auktoritära är vinnare när demokratin urholkar sig själv och legitimerar det auktoritära synsättet.

Dessvärre jamsar nästan alla med – de som nog egentligen ogillar utvecklingen muttrar i tysthet så ingen hör. Dessa fegisar finns inte sällan i och kring Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Som därmed bidrar till fördumningen genom sin underlåtenhet att ens försöka skapa opinion till försvar för demokratins innersta väsen. 

De som kallar sig liberaler ska vi inte tala om, de är numera den liberala samhällsordningens främsta dödgrävare.

När nu public service ensidigt släpper fram ett helt radband med sommarpratare med gemensamt huvudbudskap så ÄR det bekymmersamt. Visst har Nato-förhandlare, den militära kommentatorn som vägrar tala med DN eftersom en enskild liten krönikör i tidningen kritiserat honom, den tidigare elitsoldaten, rysslandsambassadören och Carl Bildt – varit intressanta att lyssnat på. De har sin plats.

Problemet är att de som inte har som jobb att driva opinion varit uteslutna från Sommar. Att varje analys av hur fred kan byggas sopats bort. Att begreppet ”fred” snarast uppfattas som fientligt.

Det är just så vi hamnat i en krigskultur som riskerar att leda oss rakt in i fördärvet. Medan vi blir dumma som spån.

Om det ändå bara vore i Sommar som enögdheten blivit norm. Hur många gånger har fredsforskare överhuvudtaget släppts in i SR och SVT? Eller representanter från till exempel Svenska Freds? Och vid de tillfällen det skett har de varit ensamma mot horder från Militärhögskolan eller Krigsakademin eller Atlantic Council. 

Det är just så public service i en demokrati inte bör fungera – som en underavdelning till Patrick Oksanen och Atlantic Council.