Men, som Marika Lindgren Åsbrink skriver på sin blogg:
”Det finns skäl att fråga sig om den kommunikativa inriktningen på krav och hårda tag börjar luta väl mycket åt den ena tanken.”
Marika Lindgren Åsbrinks blogg är för övrigt alltid läsvärd. Särskilt om en får panik, vilket är lätt hänt som socialdemokrat. Inte minst nu, när det på så många håll funderas över vilka syften Socialdemokraterna har med sin valkampanj, och om syftet kan vara att locka tillbaka SD-väljare.
Enligt en artikel av forskare på Institutet för framtidsstudier (Dagens Arena 16/5) skulle en socialdemokratisk strategi för att locka tillbaka SD-väljare misslyckas. Socialdemokrater som gått över till SD tycks ha väldigt liten sympati för S och betraktar numera snarare M som sitt andrahandsval. Men troligen handlar Socialdemokraternas strategi inte i första hand om att ”vinna tillbaka” väljare som tidigare röstat på S, utan snarare om att rikta in sig på de väljare som tidigare inte röstat alls, de minst engagerade, det vill säga soffliggare och dessutom ungdomar, genom att använda just begreppen ”trygghet”, ”vanligt folk”, och hänvisningar till lag och ordning och allt det andra som många av oss socialdemokratiska partimedlemmar (de mest engagerade) just nu står handfallna inför.
För Socialdemokraternas del borde valrörelsen givetvis handla om solidaritet och miljö. Istället har den kommit att röra sig i en negativ spiral, som sluttar brant nedåt. Istället för att peka ut en bättre framtid genom olika förslag (löften) handlar det om att förhindra att någonting hemskt ska hända. Till den här valrörelsens negativitet hör titeln på Karl-Petter Thorwaldssons 1 maj-tal här i Göteborg om ”Trygghet för vanligt folk”, och dessutom Ann-Sofie Hermanssons slogans om att ”sluta dalta med extremister” och ambitioner om att ”styra upp” unga män. Det är förstås lätt att hålla med henne, men i sitt sammanhang, nu och här, förvanskas budskapen av sig själva och i synnerhet om valfilmerna med syften att nyansera, tenderar att tippa över åt ett av hållen.
Högerpopulismens framgångar gör att saker inte längre betyder vad de brukade betyda. Det är givetvis svårt för mig, liksom för många andra socialdemokrater att förhålla sig till det. Men socialdemokrater är pragmatiker.
Nils Karleby, en av socialdemokraternas viktigaste ideologer, har formulerat det som att det inte räcker med att idéerna är rättfärdiga, de måste också vara möjliga. Det hjälper förstås inte ett dugg om sakfrågorna är möjliga men inte rättfärdiga: som avsaknaden av miljöstrategier och pratet om vanligt folk, den tänkta uppstyrningen av unga män eller den hårdare migrationspolitiken.
Jag tror att de allra flesta socialdemokrater önskar att partiet hade valt en annan metod – att fjärma sig från SD istället för att närma sig. Det är åtminstone vad jag själv önskar. Men jag har också försökt lägga mig vinn om att förstå vad som händer, och om man fortsätter att gräva i spillrorna av det som brukade vara Socialdemokraterna i den här valrörelsen kanske man också kan föreställa sig att när detta neutraliserande av SD-argument är avklarat, kommer SD kanske inte att vara en riktigt lika stor maktfaktor, och då kan Socialdemokraterna börja ta sig an det som är rättfärdigt och inte bara möjligt: solidariteten, den ojämlika fördelningen av tillgångar och mänskligt lidande, och dessutom miljön.
Jag förstår tanken med att förhindra katastrofer när nästan 20 procent av väljarna är beredda att rösta egoistiskt, kortsiktigt och naivt, det vill säga på Sverigedemokraterna. Någon måste ta på sig den extremt otacksamma uppgiften att försöka få med folk på banan igen.
Jag är inte säker på att det är det Socialdemokraterna håller på med. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod i så fall. Jag är inte ens säker på att det finns någon metod.
Men om det faktiskt är det som är Socialdemokraternas försöker göra, är det åtminstone någon sorts tröst.
