På ett personligt plan kan systerskap beröra mig, men inte odelat positivt. Ett ord jag förknippar med delandet av vissa erfarenheter och förtroenden, men också med orimliga förväntningar och besvikelser. Handlade #Metoo om systerskap?

Att kunna stötta också en person som före detta SD-ledamoten Hanna Wigh i hennes rätt att slippa våldtäkt, som Cissi Wallin sa i en intervju jag gjorde med henne.

Kvinnoseparatismen har historiskt varit av avgörande betydelse. Vore det inte för 1970- och 1980-talets radikalfeminister hade inte sexualiserat våld erkänts som samhällsproblem.

Politiskt i samtiden väljer jag ändå solidaritet och syskonskap framför systerskap.

Det betyder att jag ser att kön inte alltid är viktigast. Klassposition förkortar medellivslängd med nästan 20 år. Afrosvenska män med svensk högskoleutbildning är den mest diskriminerade gruppen på svensk arbetsmarknad. Arabiskt namn kan innebära diskriminering på bostadsmarknaden. Barn med funktionsnedsättningar eller kronisk sjukdom utsätts oftare för våld än andra barn. Muslimska kvinnor med slöja är särskilt utsatta för hatbrott. Transpersoner överväger oftare än andra att ta sitt liv.

Ska vi komma tillrätta med dessa problem måste vi sluta inbilla oss att det är ett nollsummespel. Vi måste orka lyssna på varandra och vara solidariska.

Vidare måste det bli ett slut på den här jakten på den mest utsatta gruppen, denna ovärdiga rangordning av smärta och tävling i vem som har rätt att vara mest kränkt och därmed mest vulgär i sina attacker.

Feminism som terapi eller som politik?

Våga vara glädjedödare eller sluta hålla fast vid sin skada? Orka förstöra stämningen genom att tala om förtryck, eller svälja smärtan och vara pragmatisk? Ofta balanserar vi mellan två slags motstridiga uppmaningar som feministikonerna Sara Ahmed och Wendy Brown ger oss.

Ja, vi måste ta hand om våra sår och gråta ut ibland i trygga rum för att orka. För den som inte orkar mer än så är det nog. Många är så illa däran i den här världen att det bara är så. Men för den som orkar mer och gör anspråk på att bidra till någon slags politisk diskussion – att då försöka lyfta blicken från de egna ärren?

Politikens uppgift, för mig som systemkritisk feminist, handlar om att hantera de konflikter som ett ojämlikt samhälle skapar. På demokratisk väg. Alltmer ser det faktiskt ut som att själva demokratin står på spel. Att bidra till en värld med ett klimat som mänskligt liv är levbart i. För att kunna göra det måste vi bli av med rädslans politik och nationalismens påhittade hot och irrspår. Men också ta hand om varandra.

Det mesta som beskyllts för att vara identitetspolitik är uppenbart nödvändiga demokratirörelser.

Kampen för omfördelning och för erkännande låter sig väl förenas – att påstå annat är att måla upp skenkonflikter. Nationalistisk identitetspolitik är destruktiv. Men även rättmätiga krav på erkännande och representation (”den goda identitetspoltiken”) kan gå för långt när dessa prioriteras över allt annat eller blir en tävling i underordning som inte gagnar solidaritet.
Anklagelser och affektstyrda utspel ur en fixerad underdogposition. När du anser dig bara behöva kasta en blick på en person för att veta att hen tillhör kategorin ”priviligierad”, medan du själv – oavsett vilken maktposition du tilldelats – alltid slår i underläge och därmed har rätt att behandla andra illa, om de av utseende att döma tillhör kategorin ”priviligierad”.

En detalj jag inte håller med Rosenberg om är att all politik är identitetspolitik. När vi lyfter blicken från den närmsta gruppen och väljer solidaritet – också med kommande generationer – gör vi något mer.