För några veckor sedan åkte ett antal barn och politiker till Flen där en pappa sitter i förvar i avvaktan på att bli utvisad ur Sverige. Kvar i Örebro kommer hans dotter att finnas. Att skilja en liten flicka från sin far mot deras vilja är inte något som gör oss stolta. Tvärtom isar det i oss och vi protesterar. Men, det är den ordningen vi har valt, vilket innebär att vi, innan vi lutar oss tillbaka i protesterandet, kort och gott behöver fråga oss: ska vi verkligen ha det så?
Det stora engagemanget för flickan och hennes far värmer i decemberkylan och i en politiskt kall vinter.
Andra som tvingas att stanna i kylan är de som sitter på våra gator och torg och tigger, och de som varje natt tvingas att söka sig till en trappgång, ett härbärge eller i värsta fall får sova utomhus.
Sverige är ett bra land. För många. Men välfärden har revor. Att människor saknar bostad och tvingas att sitta på iskalla gator och be om andras välvilja är inte acceptabelt. Sveriges asyllagar är inte tillräckligt humana. Låt oss ta den stora vilja till förändring som finns i enskilda fall som når medias ögon och göra något stort tillsammans.
Vi kan inte ha ett samhälle där asylfall ska avgöras av om media skriver om det och om vi protesterar. Vi kan inte ha ett samhälle där människor ska göras beroende av människors välgörenhet för att få det som egentligen är deras mänskliga rättigheter.
Flera välvilliga insatser görs också för att få folk att just frivilligt skänka pengar, kläder eller annat till välgörenhet. Ett lovvärt exempel är ”Ett varmare Örebro” där människor skänker pengar och saker till hemlösa.
Tillsammans med protesterna i utvisningsfallet visar det på ett stort engagemang för att göra världen och Sverige bättre! Men det kan inte vara enskilda protester eller insatser som avgör om en människa ska få ett tak över huvudet, eller om man får stanna i Sverige eller inte. Dels skapar det godtycke, dels skapar det en över- och underordning i samhället som vi måste få bort.
Det är solidaritet vi behöver, i Örebro och i Sverige. Solidaritet är inte när ”starka” hjälper ”svaga”. Solidaritet är när vi bygger samhället på den gemensamma insikten att varje enskilt människoöde lika gärna hade kunnat vara ”jag”, och att ”jag” lika gärna hade kunnat ha haft ett helt annat liv. Vi hör ihop. Vi måste kunna bygga starka skyddsnät och ett mänskligare Sverige utan att tidningar ska behöva skriva en rad om det, eller oavsett hur många ”likes” en Facebookuppdatering får.
Ett samhälle som är uppbyggt av solidaritet ska inte kräva protester från politiker eller enskilda för att myndigheter ska ändra beslut som går emot det som är rimligt. I ett samhälle där solidaritet är ledstjärnan hjälper vi varandra utan egen vinning oavsett om det kostar oss ett jobbskatteavdrag eller att fler människor får plats i vårt land.
Människor som tigger, människor som riskerar att utvisas, människor som saknar en bostad – det är tre grupper som är utsatta på sätt de flesta av oss aldrig kommer i närheten av att få uppleva. I vår närhet finns dock sjuka, människor som vårdar anhöriga, människor som har saknat ett jobb att gå till under en lång tid, människor som inte klarar av att hantera spriten på jul. Vi kan välja. Det är i våra händer det ligger. Ska vi sätta egenvinningen eller solidariteten i främsta rummet. För det handlar inte om att man inte får vara snäll. Det handlar om att ingen ska behöva be om att någon ska vara det.
