Ännu på 90-talet hade Carl Bildt rasat över detta hemska socialistiska ord. Men så hade KD-ledaren Alf Svensson genom EU gjort bekantskap med systerpartier nere i Europa som hyllade den speciella katolska varianten av solidaritet. Enligt den fanns det ingen skillnad mellan välgörenhet och solidaritet. De kristna hade varit solidariska sedan urminnes tider.

Det var tvärtemot arbetarrörelsens tankevärld. Enligt den var solidariteten en samhällsförändrande kraft som skulle lyfta de förtryckta massorna till ett jämlikare, rikare liv. Välgörenheten var tvärtom ett sätt att permanenta skillnaden mellan rik och fattig.

Men Kristdemokraterna tog till sig ordet. Om inte annat, var det ett sätt ladda ur det socialistiska begreppet. Och Moderaterna, som var inne i sin ideologiskt mest expansiva fas, ville inte vara sämre.

Vid seminariet i Göteborg var det jag som inledde. Jag hade skrivit en bok om solidaritet och nu försökte jag klargöra både begreppets mångtydighet men också dess hårda kärna.

Schlingmann talade efter mig. Det var roligt att lyssna till honom. Han hade lärt sig något, och hans slutsats var tydlig och klar.

Nej, solidaritet är nog inget ord för oss, förklarade han. För oss gäller rättvisa.

Partiet var tillbaka till sin traditionella ståndpunkt. Det var rättvist att några hade mycket mer än andra. De var så mycket duktigare.

Vad har hänt sedan dess? Partierna till vänster har knappast lyckats ladda begreppet solidaritet med ny kraft. Ordet slinker lite fram och tillbaka. I EU:s flyktingspolitik brukas det flitigt. EU-länderna ska solidariskt bära bördorna. Men vad betyder det?

Enligt Sverige ska länderna dela upp flyktingarna på ett rättvist sätt. Men nu kommer den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen och säger att solidaritet innebär att EU-länderna ska sända bidrag till de stora flyktinglägren utanför Europa. Rasmussen har majoriteten bakom sig.

Det är tydligt att ordet ”solidaritet” här fullständigt har kommit på avvägar. Det är de relativt väl besuttna, alltså medlemma av EU, som i god gemenskap ska minimera sina problem med flyktingar från andra kontinenter. Ja, gärna allmosor men bara så mycket att det inte stör den egna ekonomin.

Den stora frågan är hur man ska ladda om ordet och ge det tillbaka dess kraft.

Göran Johansson, en gång Göteborgs starke man, försökte ibland klargöra skillnaden mellan solidaritet och rättvisan. Den som vill dela en korv rättvist delar den på mitten, sa han. Men om man är solidarisk ger man den som är hungrigast den största biten.

Det är ett målande sätt att beskriva vad begreppet solidaritet i klassisk socialistisk mening innebär. Samhällsförändring kräver att de som annars blir undanskuffade från köttgrytorna håller samman och gör det på så sätt att den sämst lottade i gemenskapen också får sin del av det goda.

Det avgörande i en rimlig solidaritet är ömsesidigheten. Medan välgörenheten har sina fixerade roller, tiggaren med sin mugg och den välklädde herrn som visslande går förbi, räknar solidariteten med de förändringar som hör till livets växlingsrika flöde. Idag kanske det är du som behöver min hjälp, men i morgon kan det vara jag som behöver dig.

I ett markerat klassamhälle är positionerna fastlåsta. De välbärgade herrskapen blir bara mer välbärgade ju mer deras förmögenheter växer och deras inkomstskatter minskar, och den fattiga Rut som städar deras toaletter måste jobba allt mer för att få ihop till livets nödtorft för sig och sina barn. I 2018 års Sverige växer avstånden snabbt. Rikedom och fattigdom ter sig som en andra natur. Herrskapet von Kafvrings barn är födda till karriär och överflöd. Ruts barn kommer är bli minst lika fattiga och utsläpade som sin mor.

Det ser hopplöst ut. Men livet självt ser till att ingen förblir orörd i sin position. Det rika barnet föds lika hjälplöst som det fattiga. Herr von Kafvring kommer inte undan döden, lika lite som Rut.

Det finns i själva livets grundläggande grammatik, födelsen, växandet, kärleken, hatet, vissnandet och döden något fullständigt allmänmänskligt. Det är denna grundläggande jämlikhet som är utgångspunkten för varje krav på en genomgripande samhällsförändring idag likaväl som igår eller i morgon. Alla människor är förbluffande lika. Men vi har ett samhälle som lurar oss att tro att vi är alltmer olika.

Det krävs inte bara en solidarisk politik utan en solidarisk samhällsanda som utgår från vår grundläggande likhet inför tillvaron. Vi är så underbart lika, somalier och skåningar, män och kvinnor, aktiemäklare och städare, barn och åldringar, att vi alla förtjänar ett liv av möjligheter, utmaningar och glädjestunder. Livet är inte rättvist, men vi kan göra det bättre för de många genom en solidaritet värd namnet.