En rörelse tar form, i både Sverige och världen, som är allt mer kritisk till hur myndigheterna hanterar pandemin; restriktionerna, begränsningarna av frihet, kontrollen över våra kroppar och liv. Visst drivs rörelsen framför allt av en konspirationsteoretisk miljö, men inte bara. En hel del kloka människor från både vänster och höger, som accepterar vetenskaplig fakta om virus och vaccin, höjer också sina röster. För om vi smittas och sprider smitta även som vaccinerade – finns det då något ljus i tunneln? Eller kommer vi att gå in i nedstängningar av olika grad varje vinter framåt? Och vad händer i så fall med kulturen, livslusten och demokratin?
Ja, jag är oroad! Jag tror att vi alla är det.
Mitt i skenande klimatkris, när vi har mycket lite tid på oss för att begränsa den globala uppvärmningen, behöver vi fysiska möten mellan klimataktivister mer än någonsin!
Vi behöver kulturen som får oss att plötsligt känna, skälva till och omvärdera nuet. Oavsett om det handlar om det privata livet eller politiken. Vi behöver inte minst livslusten som uppstår i kontakten med andra, om vi ska kunna skapa en solidarisk värld i samklang med naturen.
Jag tänker att ledordet är just solidaritet.
Våra politiker har svikit oss när de monterade ner välfärdssamhället så till den grad att Sverige stod ytterst illa rustat för en pandemi. Lägst antal vårdplatser per capita i EU, vilket land har det? Jo, Sverige!
Men vi måste inse att det faktiskt är där vi befinner oss – och den situationen kan inte ändras över en natt. Självklart behöver vården byggas ut, organiseras om, rustas upp, och arbetsvillkoren behöver förbättras!
Men i ett läge där smittspridningen är högre än någonsin måste vi ändå acceptera restriktioner och begränsningar av våra liv – det handlar om solidaritet. För om den slutkörda personalen i vården måste ägna ännu mer tid åt covidpatienter (de flesta ovaccinerade) blir väntetiderna för benbrott på akuten orimliga. Människor plågas i alltför många, långa månader av uppskjutna icke livsnödvändiga operationer – men som de faktiskt behöver för att kunna leva sina liv. Solidaritet är att acceptera restriktioner. Solidaritet är att ta de vaccin som erbjuds.
Själv fick jag ett sms med inbjudan att boka tid för tredje dosen för ett par dagar sedan. Jag bokade direkt. För att skydda mig själv, andra – och vårdpersonalen.
Jag tar tredje dosen av solidaritet, men det är samtidigt en situation som skaver rejält. För en annan solidaritet, som vore äkta på ett djupare plan, vore naturligtvis att alla – inte minst äldre, sköra och vårdpersonal – i de länder där de inte ens fått sin första dos, får den innan jag får min tredje.
Situationen är fullkomligt absurd! Nya mutationer kommer att uppstå så länge stora delar av världen är ovaccinerad. Vi kan inte rädda några om vi inte räddar alla. Vi sitter verkligen i samma båt! Men tills vi vinner den striden – att skyddandet av liv får gå före vinst och patent – och fattar det nödvändiga beslutet att genomföra undantag i regelverken (se mer i veckans reportage, en ljusglimt är faktiskt att USA mot alla odds öppnar för just undantag) för att hela världen ska få tillgång till vaccin, så befinner vi oss här och nu. Och då måste vi fråga oss vad solidaritet är.
När John Norell, från Fria moderata studentförbundet, står i en tv-studio hos SVT Aktuellt och säger att han uppmanar sina medlemmar att bryta mot restriktionerna blir jag illamående.
Han är ung och stark och hävdar att studenter lidit tillräckligt under pandemin och att mötesfriheten bör gå före.
Att han flackar med blicken när han möter den äldre läkaren Torsten Mossberg, ordförande för såväl Seniora Läkare som Läkarförbundets etik- och ansvarsråd, är inte märkligt.
För Torsten Mossberg sammanfattar kärnan i sin kritik i en mening: Den inställningen är osolidarisk. •
