Elsystemet är särskilt viktigt eftersom de andra systemen är beroende av just el. Utan el fungerar inte pumparna i vattenförsörjningen eller fjärrvärmenäten, inte tågen eller tunnelbanan. Till och med avloppssystemen är ibland beroende av elektriska pumpar för att fungera.

Vid längre elavbrott tinar frusen mat. Den förstörs om den ligger kvar i kylrum och frysdiskar, men den går inte att sälja eftersom moderna butiker och betalsystem kräver el. Mobiltelefonsystemet behöver el till basstationer och telefoner, och efter några timmar eller dagar, när batterierna tömts, slutar telefonsystemet att fungera. Då måste man resa till den man vill tala med, men det går inte att tanka bilen eftersom tankstationerna måste pumpa upp bränslet ut underjordiska tankar - och de kan ändå inte ta betalt de heller.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, har under senare år försökt få människor medvetna om dessa risker. Man uppmanar hushållen att ha lite mat hemma, ljus, laddbara radioapparater och annat. Men samtidigt ökar sårbarheten med varje smart, ekonomiskt effektiviserande digitalisering av samhället som andra myndigheter driver fram.

Riskerna kan bli verklighet genom stormar, nedisning eller elektromagnetiska utbrott från solen. Vi har de senaste åren kunnat se vad stormar kan ställa till med lokalt.

Men elsystemet kan skadas mycket mer av krigshandlingar, terrorister eller skickliga hackare.

Före varje beslut om digitalisering och automatisering i samhället borde det göras avvägningar mellan effektivisering under normala omständigheter och risker vid kriser. Men trots alla fantastiskt ambitiösa system för dokumenterade riskanalyser är det ibland nästan plågsamt att se hur man struntar i att tänka på konsekvenserna under onormala förhållanden. Många av de nya, vitala system som kommit in i samhället de senaste åren har införts av effektivitetsskäl av människor vars världsbild inte innehåller strömavbrott längre än en timme. I andra fall har sårbarhet sorterats bort som något som en annan avdelning, ett annat departement eller en annan utredning ansvarar för. 

I några fall har man tagit ansvar för att hantera sårbarhet i elförsörjningen genom kräva en elgenerator och en dieseltank som räcker några dygn – om den tekniken fungerar.

Många ser och förstår ändå riskerna. Människor som bara tänker på sig själva blir ”preppers”, de förbereder sig för hur de själva och närmaste familjen skall klara sig när samhällets system kollapsat. MSB:s broschyrer är ingenting i jämförelse med vad en del gör och hur mycket de investerar för att klara sig. Bland dessa, som tappat tron på att samhället skall hantera kriser gemensamt, finns många av världen mäktigast och rikaste. Bland dem finns människor som jobbar med energisystemet och vet hur sårbart det är.

Men samtidigt som samhället har blivit mer sårbart har den tekniska utvecklingen gjort det enklare och billigare att minska sårbarheten. Ett tydligt exempel är utvecklingen av tekniken kring solenergi.

Regering och riksdag har under de senaste åren beslutat att subventionera utbyggnaden av solel. Man har gjort det därför att man sett att man därmed tränar installationsföretag i Sverige så att kostnaderna sjunker. Tillsammans med sjunkande kostnader för solceller på världsmarknaden kan man då få en situation där solceller konkurrerar ut andra sätt att producera el i systemet och ger lägre kostnader för Sveriges normala elförsörjning.

Om samma departement haft ansvar för sårbarhetsfrågor kunde man ha prioriterat att genom krav och subventioner få solcellerna placerade så att de kunde hålla maten kall och betalsystemen igång så att maten kunde säljas. Man kunde kräva att mobiltelefonsystem skulle klara sig utan elnätet eller att varje tankstation skulle kunna leverera drivmedel även om elnätet var strömlöst. Man kunde se till att vatten och avlopp fungerade även om elnätet är strömlöst en vecka eller två.

Möjligheterna att använda solel och batterier för att minska sårbarheten förtjänar uppmärksamhet. Solceller och batterier har snabbt blivit billigare, och med ambitionen att minska sårbarheten kan man leda teknikutvecklingen så att alla anläggningar med solceller blir mer robusta. 

Solcellerna på rätt ställen, med teknik som gör att de kan fungera både med och utan elnätet runt omkring, kan både leverera el dagligen och minska sårbarheten genom att försörja de viktigaste funktionerna när elnätet inte fungerar. De gamla, dieseldrivna eller bensindrivna reservaggregat som finns är så dyra, bullriga och förorenande att de bara kan användas vid kris, och ibland inte ens testas så ofta som de borde.

Gemensamma arbeten som minskar sårbarhet är bättre för samhället än en växande skara rädda, egoistiska ”preppers”. Gemensamma lösningar för att minska sårbarheten är också ofta billiga.