Genom ”Interstellar”, ”The Matrix”, ”Day of the Triffids” och alla ”Mad Max”-filmerna har jag således tillbringat min tid med att försöka ta reda på hur jag tappade min grundläggande framtidsoptimism, var den tagit vägen och hur jag ska få den tillbaka.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det är som att ha lyft på en slöja. Som att ha bytt från suddiga till knivskarpa glasögon. Jag har, som en 20-årig mansrättsaktivist med Tyler Durden som profilbild skulle uttryckt det, tagit det röda pillret.

Framtidsoptimism är något jag verkligen, verkligen vill känna. Att känna att ”ja, världen är skitdålig men i framtiden kommer vi ha ett bättre samhälle bara vi kämpar tillräckligt hårt för det”, har alltid varit en grundläggande del av min personlighet.

Jag har svårt att se hur man kan motivera sig själv att göra något alls om man inte i grund och botten tror på möjligheten att skapa en bättre värld.

Jag funderar på vad som hänt. Vad är orsaken till denna plötsliga framtidsdepression?

Jag gissar att klimathotet spelar roll, särskilt efter att USA:s demokratiskt valda president bestämt att det känns helt okej att offra mänsklighetens framtid för sina kompisar inom oljeindustrin.

Eller att man numera dagligen stöter på det förut ganska ovanliga fenomenet med folk som gått på alternativmedias världsbild – samtidigt som makthavare och opinionsbildare glatt lägger sig till med dessa mediers språkbruk som om det vore ett skämt.

Framför allt tror jag min framtidsdepression beror på att jag inte längre kan se något slut på allt det som pågår. Vilket för övrigt också är ett av kännetecknen vid helt vanlig, klinisk depression.
Vi människor klarar nästan vad som helst, så länge vi ser ett ljus i slutet av tunneln.

Det enda jag ser i den där tunnelöppningen just nu är ännu fler galna ledare av Trumps kaliber, ännu mer nationalism som breder ut sig som en snuttefilt över samhället, och ännu fler mänskliga värden som monteras ned i populismens namn.

Innan Den Stora Framtidsdepressionen skulle jag självsäkert sagt att människor inte kommer acceptera den högerextrema världsbilden. Nu tänker jag i stället att vi kommer tro på alla galna ledare som säger att vi behöver ”försvara oss” mot någon uppdiktad fiende.

Att vi kommer rösta på de partier som målar upp den bästa fantasin om hur vi ska försvara oförsvarbara privilegier. Och att det kommer fungera precis likadant i alla länder där extremt priviligierade människor bor.

I stället för den enkla sanningen att de enda privilegier värda att försvara är att slippa se sina barn växa upp i krig och svält, så kommer människor i framtiden ännu mer än i dag acceptera en helt snedvriden syn på vilka privilegier som är viktiga och vilka som inte är det, bara politiker och opinionsbildare kan hålla befolkningen på en tillräckligt hög nivå av rädsla.

Det här är ett rop på hjälp. Jag vill inte alls se framtiden – eller mänskligheten – i det ljus jag målar upp här ovan. Dystopier gör sig bäst i populärkultur, inte i den verklighet man lever, älskar och verkar i.

Och det är inte ens en dystopi skapad av utomjordiska kolonisatörer eller Triffider som tar över världen eller ett virus som gör alla till zombies, vilket ju vi alla är överens om skulle vara det coola sättet att se samhället gå under på.

I stället är det en deprimerande, gråregndaskig, form av dystopi, grundad i vår egen överdrivna rädsla för att bli av med privilegier som inte är värda att försvara och för en fiende som inte finns.

Jag letar just nu lösningar på min dystopiska framtidssyn. De måste finnas. I ”Interstellar” hittar Murph en lösning på hur mänskligheten ska kunna överleva. Och Neo besegrar ju trots allt Agent Smith.

Kanske det går över av sig själv. Kanske jag behöver ägna mer av min tid åt de positiva krafter som finns i samhället, i stället för att förfasas över de negativa.

Kanske jag behöver en paus från det ständiga antifeministiska, rasistiska bakgrundsmumlet i mailboxen och på sociala medier.

Kanske jag helt enkelt behöver hitta ett sätt att hantera min 40-årskris. Jag har hört att botox är ett populärt sätt att fly från verkligheten.