Det finns uppenbarligen en längtan efter mer liv i livet, som jag brukar uttrycka mig. Och det är dags att arbetstagarna får tillbaka lite av den ökade produktiviteten i tid – det har det varit länge nu.

Parallellt med arbetstidsdiskussionen pågår en debatt om den så kallade soft girls-trenden. Kort sammanfattat är det ett ideal som inte kretsar kring arbete: soft girls drömmer snarare om att ta det lite lugnt. Att inte leva för att jobba utan att ha tid att läsa, vila, umgås, ja, vad man nu känner för.

Ibland linjerar det med en form av hemmafruideal, och om det är så att kvinnor på riktigt slutar att jobba och i stället är hemma med barnen har vi förstås ett stort problem. 

Det vore ett bakslag för jämlikheten om kvinnor slutade bry sig om sin ekonomiska självständighet och blev beroende av sina manliga partners, om vi pratar heterosexuella relationer. 

Men det finns trots allt något att fånga upp här och det stavas arbetstid. 

Jag har tidigare skrivit om hur dagens unga, den så kallade Gen Z, inte verkar vilja finna sig i ett liv som kretsar kring att jobba. Om vi inte vill att unga kvinnor ska hamna i en ekonomisk beroendeställning – vilket, om man får tro debatten, verkar vara en risk de är redo att ta för att slippa jobba ihjäl sig – kan kortare arbetstid vara lösningen.

Ett liv där man både hinner jobba och vara "mjuk". helt utan att samhället kollapsar (tro inte på vad högern säger!). Vore det så himla fel?