Vi är nu inne i supervalåret 2014, som skall uttalas med lite darr på rösten och stegring mot slutet av uttalet. Supervalåret är ju ett fantastiskt ord för dem som lever på att mäta opinion, journalister som upphetsat intervjuar andra journalister om politik och de alltför många lobbyister som livligt försöker sälja kampanjer om restaurangmoms, vargjakt eller kärnkraft.
En medial innovation har också presterats av SVT när man låter en psykoterapeut djupintervjua partiledarna om deras barndom och själsliv. Tunga politiska sakfrågor lämnas därhän av partierna om de inte ”mäter”, det vill säga är tydliga i opinionsundersökningar. Om de däremot är tydliga opinionsyttringar tvärtemot kärnan i den egna politiken, försöker vissa partier göra den egna politiken så diffus att den kan tolkas hur som helst.
Några dagar efter en skattesänkning på 12 miljarder i ett så kallat femte jobbskatteavdrag meddelar Moderaterna skattesänkningsstopp nästa mandatperiod. Ja man talar till och med om skattehöjningar, trots att den egna stämman för några månader sedan beslutade om skattesänkningar på 35-40 miljarder. Man undrar hur ombuden på deras stämma känner sig. Politiken frikopplas från medlemmar och beslut och vägs istället av mot dagliga mätningar i opinion. Samtidigt genomförs dramatiska nedskärningar i den seriösa journalistik som bevakar och skildrar människors vardag och skeenden i samhällslivet. Det är därför sorgligt även för Smålands Folkblad när stora nedskärningar skall göras på Jönköpingsposten och övriga tidningar i Hallpressen. Man behöver inte vara förtjust i tidningarnas allmänna linje, men det är åtskilligt viktigt journalistiskt arbete i den lokala bevakningen av samhälle och politik som nu riskerar att inte utföras. Omvandlingen av politik till opinionsmätande, och taktiserande istället för djupare analys och ideologiska sammanhang är en fara för arbetarrörelsen. Ett uppdrag för Socialdemokraterna är naturligtvis att vinna val. Men ett ännu större uppdrag för Socialdemokratin är att vinna framtiden så att samhället kan fortsätta förändras i riktning mot mer jämlika och solidariska villkor.
En gång skrev en av arbetarrörelsens pionjärer, Axel Danielsson, artikeln Våra värsta fiender. I den beskrev han att det inte var storkapitalet som var arbetarrörelsens värsta fiende, utan de tillhörande arbetarklassen som struntade i samhället, inte brydde sig och var förnöjda med sin lott. Man hade givit upp och förändring var inte möjlig.
I tider av det politiska budskapets fragmentisering och trianguleringskonstens förfining blir Danielssons ord åter aktuella. Skuldbeläggandet på dem som inte röstar ska man avstå ifrån. Kanske är ansvaret för att politiken inte ger hopp och möjlighet politikens egen.
Att den förening av högerpolitik, främlingsfientlighet och råaste populism samlad i Sverigedemokraterna växer i opinionen borde vara en allvarlig signal för Socialdemokraterna och få dem att skicka ut sin viktigaste resurs, nämligen medlemmar i partiet och fackliga aktivister.
En sådan mobilisering kräver egentligen bara två saker: Tydlig skiljelinje till högern och en beskrivning av hur samhället borde se ut när klyftor och orättvisor bekämpas. Soffan besegras alltid med politik.
Peter Persson
