Valrörelsen har med andra ord börjat, och Liberalerna har plockat fram sin vanliga käpphäst: ingenting. Några av er minns kanske den liberala EU-valkampanjen “Ja till Europa” från 2019. Starka budskap. I år är man för euron. Ett beslut som för övrigt fattas av Sveriges riksdag, inte av Europaparlamentet. Men, men. 

Annars är gränser valrörelsens hetaste trend. Från Centerpartiets mångtydiga “håll gränsen” till Moderaternas “inga gränser för polisen” till Sverigedemokraternas pixliga murbygge. Hade Danmark valt Norges väg i EU-frågan skulle minst ett parti velat enkelrikta Öresundsbron. 

Medan högern satsar på klaustrofobi försöker vänstern leva på hoppet. “Gör något stort” uppmanar Socialdemokraterna i sitt nya moderniserade typsnitt. Vänsterpartiet skriver “framtidstro” rakt ut ihop med “klimat” och “välfärd”. Miljöpartiet: “Klimatet, klimatet, klimatet”. 

Ni hör ju. Det här är varken de stora tankarnas eller de oväntade utspelens valrörelse. Det är tur för valdeltagandet att åtminstone Europaparlamentets egen kampanjfilm håller något sorts mått. 

Här möter mor- och farföräldrar sina barnbarn. Framför kameran berättar åldrade människor vad 1900-talet lärt dem. Det var krig och arméer. Sovjet och Nazister. “Jag borde dött i juni 1940” säger en kvinna på franska. Nu ska hon lämna demokratin vidare till sin vuxna sonson Robin. Nej, det är inte en tår, jag är bara pollenallergisk. 

Valet betyder alltså något. Man önskar sig bara politiker som var bättre på att förklara vad.