Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Enfalden är deprimerande, speciellt eftersom den bara tilltar nu när valrörelsen fortsätter, kanske veckor, kanske månader. Hemska tanke.
Jag behöver ett avbrott från Sverige. Antagligen du också. Om du inte har en pervers böjelse för presskonferenser där partiledare förkunnar att de tackar nej till kaffe med andra partiledare.
Just nu får jag välbehövlig syrgas från USA.
Borgerligheten är deprimerande där också – med sina trötta liberaler, människofientliga konservativa och på alla sätt extrema trumpister. Ändå blåser en frisk fläkt över Atlanten.
Socialist. Demokratisk socialist.
För inte länge sedan hade det varit otänkbart att en politiker satte den etiketten på sig själv, i alla fall om hon eller han ville vara det minsta valbar, men nu säger kandidat efter kandidat med stolthet att det USA behöver är inte mer av oreglerad kapitalism utan ett system där andra värden styr. Högre skatt för landets obscent rika. Hänsyn till miljö och klimat. Satsning på skola och sjukvård.
Medialt kallas sådana kandidater gärna för progressiva, men själva har de inga som problem att positionera sig mer precist ideologiskt.
Bernie Sanders fungerade som en murbräcka, men han är inte ensam. Dagens ETC har tidigare intervjuat Kshama Sawant som 2013 blev den första socialist – hon är organiserad i Socialist alternative – som tagit plats i Seattles fullmäktige på nästan 100 år. Hon slog ut en en demokrat som suttit som ledamot i nästan två decennier. Det firade hon med att tvinga fram en höjd minimilön. Vilka röstade på henne? Framför allt unga.
”Faktum är att de inte är så sålda på kapitalism för de får inte ut så mycket av den”, sa Sawant.
Finanskrisen, Occupyrörelsen, medelklassen som upptäcker att löftet om social och ekonomisk rörlighet klingar falskt, hotande klimatkollaps, arbetslöshet, borgerlighetens ovilja att ge medborgarna sjukvård, inskränkningar av kvinnors rättigheter, rasism, Donald Trump…
Det finns många bidragande faktorer. Men slutsatsen landar i att fler amerikaner ser socialism som något att rösta på, som en metod för att uppnå ett drägligare liv för så många som möjligt.
Bland demokrater – och bland oberoende väljare som lutar åt det hållet – är det en högre andel som har positiv uppfattning om socialism (57 procent) än som har det om kapitalism (47 procent), enligt en Gallup som släpptes förra månaden. Bland hela befolkningen är det trögare. Republikaner – åtminstone sju av tio – älskar fortfarande kapitalism. Men påfallande är hur unga söker efter alternativ. 2018 anser bara 45 procent i åldrarna 18–29 år att kapitalism är positivt laddat, att jämföra med 2010 då det var 68 procent.
Det är ingenting annat än en jordbävning.
Alla känner den, alla välkomnar den inte.
”Vi är kapitalister, så är det bara”, svarade Nancy Pelosi, Demokraternas ledare i representanthuset, då hon i fjol under ett möte fick frågan om inte partiet borde röra sig åt vänster.
Demokraterna är under press från vänsterkrafter.
Inte minst från Democratic socialists of America (som mer liknar brittiska Momentum än ett traditionellt parti) vars kandidater redan har vunnit nomineringar, där den mest rapporterade är hur Alexandria Ocasio-Cortez med minimal kampanjbudget lyckades besegra en demokratisk veteran i New York. Hon har aldrig haft ett politiskt ämbete. Men hon har ett budskap som förmedlar hopp, att hon har andra ambitioner än att försiktigt reformera ett samhälle som bryts sönder av orättvisa och motsättningar.
Titta på hennes kampanjvideo. Ocasio-Cortez signalerar rastlös beslutsamhet. Så lever hon i en stad där en procent tjänar 45 gånger mer än övriga 99 procent.
Och hon kallar sig socialist.
”Jag tror på ett modernt, moraliskt samhälle med välstånd, motiverade hon i tv-programmet “The late show with Stephen Colbert”.
Republikanerna gör vad de alltid gjort, de varnar för att socialism skulle förvandla USA till Venezuela och riva konstitutionen i tunna strimlor. Men när unga inte lyssnar på dem? Samtidigt som de ser en skådespelare som Jim Carrey sitta i soffan hos Bill Maher och kräva att Demokraterna bjuder in den nya radikala strömningen, att man låter den driva hela partiet bort från mitten:
”Vi måste säga ja till socialism. Vi måste sluta be om ursäkt.”
Demokraterna – denna vita och åldrande byråkrati – är skakade. Pelosi fick frågan om demokratisk socialism är på uppgående i partiet, efter att Ocasio-Cortez vunnit sin nominering:
”Nej. Kanske i det distriktet. Men jag accepterar ingen karakterisering som kommer från Republikanerna. Så låt mig tillbakavisa det direkt.”
Pelosi och andra kan frukta vad en vänsterpendling kommer att innebära för partiet i distrikt och delstater där det brukar vara jämnt mellan konservativa och liberala. Men när allt fler kandidater omfamnar socialism som en självklar politisk identitet…
Sedan skulle exempelvis den statliga jobbgaranti som Ocasio-Cortez föreslår fungera alldeles utmärkt som argument i delar av landet som plågas av arbetslöshet, men som ändå röstade på Trump.
På torsdagen utmanade Cynthia Nixon delstaten New Yorks guvernör Andrew Cuomo i demokraternas primärval. Hon – känd från ”Sex and the city”, men med decennier av aktivism bakom sig – förlorade tyvärr, detta efter en ful kampanj där hon – som har två judiska barn och regelbundet går i synagoga – anklagats för antisemitism. Hennes plattform skulle trivas utmärkt mitt emellan svenska Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Hon talar om sjukvård även för den som inte har råd med försäkring. Satsningar på kommunala skolor och tunnelbana.
Att bekämpa missförhållanden.
Inte bara använda dem som retoriska grepp när en politisk position ska försvaras.
”Vi (Demokraterna) kan inte bara vara en snällare version av republikanska partiet”, säger hon till Vox.
Ja, Nixon kallar sig socialist.
Det räckte inte hela vägen för henne, men i majoriteten av val i delstaten vann just de radikala utmanarna. (Håll ett öga på Julia Salazar.) Dynamiken förändras, här är ett odiskutabelt fenomen som inte är isolerat till New York. Fyra av tio demokrater i Iowa benämner sig socialister.
Demokraterna måste förhålla sig.