En liten pojke studerar ivrigt fåglar genom fönstret och frågar vetgirigt efter fåglarnas namn. Pappan som läser sin tidning, svarar förstrött varje gång: ”Det är en bofink”, tills pojken förtvivlat utropar: ”Får en bofink se ut hur som helst.”
Kopplat till dagsaktuell politik kan den omformuleras sålunda: Får den demokratiska socialismen och dess uttolkare socialdemokratin se ut hur som helst?
Den frågan får enorm sprängkraft genom Daniel Suhonens uppmärksammade bok Partiledaren som klev in i kylan – berättelsen om Juholts fall och den nya politiken.
När Suhonen av dramats huvudaktörer, i något som skulle kunna kallas för en modern ”Maskeradbal”, beskylls för konspirationstänkande så påminner detta starkt om Tage Danielssons oöverträffade sannolikhetskalkyl angående kärnkraftens farlighet. Följande skulle alltså aldrig ha hänt:
1. Inga socialdemokratiska VU-ledamöter sammanträdde bakom Håkan Juholts rygg.
2. Inga sms-meddelanden skickades runt till media under pågående sammanträden.
3. Inga framträdande socialdemokrater har kopplingar till pr-byråer och konsultföretag med starka intressen att motarbeta alla försök att stoppa vinst-intressena i välfärden.
4. Ingen före detta LO-ordförande (Wanja Lundby-Wedin) agerade aktivt för att avsätta Juholt.
Nu råkar det ändå vara så att detta inte bara är sannolikt. Det är faktiskt sant. Allt har hänt, vilket Suhonen har haft den oerhörda fräckheten att avslöja för en yrvaken omvärld.
Håkan Juholt sökte inte partiledarskapet. Hans namn lyftes fram sedan maktspelare med klar högerprofil som Thomas Östros och Mikael Damberg ratats av partiets grundorganisationer.
Det socialdemokratiska partiet var rejält skamfilat efter två valförluster och en politisk profilering i marknadsliberal riktning. Både väljare och medlemmar såg fram emot något nytt som kunde ersätta nyliberalismens framfart och urholkning av välfärden. Håkan Juholts linjetal på den extra partikongressen i mars 2011, som enhälligt valde honom till ny ordförande för socialdemokratin, gav starka förhoppningar om något nytt. Det handlade om förnyelse på temat social demokrati där människorna skulle vara medborgare i samhället och inte kunder på en marknad.
Han ville driva tillbaka avregleringarna och privatiseringarna. Han vågade säga att välfärd i offentlig regi var någonting fint och viktigt. Han ville vara forsen, inte bara stocken som flöt med. Han ville bygga vidare på den demokratiska socialismen, inte någon uttunnad nyliberalism. ”Husbygget, inte val av gardiner i ett hus som andra byggt.”
Men Juholts dagar var räknade. Redan efter tio månader var han borta. Nesligen avsatt av sina egna. Visst gjorde han misstag, ogenomtänkta uttalanden, ville för mycket och omgav sig med dåliga rådgivare. Men huvudproblemet var att han hade en annan politisk dagordning, inte nedskärningspolitik utan offentliga investeringar för jobb och för att rusta Sverige för morgondagen. Inte minst med sitt uttalade motstånd mot vinster i välfärden, en åsikt som delades av 80 procent av svenska folket, utmanade han starka ekonomiska intressen. Välfärdsföretagen på skolans, vårdens och omsorgens områden hade blivit en mångmiljardindustri. Svenskt näringsliv hade genom ”socialdemokratiska dubbelagenter” lyckats att sätta agendan för partiets eftervalsdebatt. Man talade om buktalare och trojanska hästar rakt in i partiet.
Statens tillbakadragande betyder inte att den enskilde individen tar över bestämmandet. Det gör
i stället andra maktgrupper, grupper som till skillnad från stat och kommun står utanför medborgerlig -kontroll och insyn. Nej, den demokratiska socialismen får sannerligen inte se ut hur som helst. Om konflikter om ägande och makt sopas under mattan reduceras politiken till moralfrågor och kamp mellan goda och onda.
Partiet på marken måste flytta fram sina positioner och skapa utrymme för mer folkbildning, kultur och social gemenskap. För detta behövs en opinionsbildning med orädda och om politikens betydelse insiktsfulla debattörer som Daniel Suhonen, Carl Tham, Göran Greider, Tony Johansson och Peter Akinder med fler. Hoppet för den demokratiska socialismen är inte ute. Men det är sent på dagen.
