BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Under någon tid har jag intensivt studerat Ernst Wigforss skrifter.
Ernst Wigforss är idag tämligen bortglömd också inom det parti, det socialdemokratiska, som han så djupt präglade under lång tid. Han var finansminister först under en period i mitten av 1920-talet och sedan nästan oavbrutet mellan 1932 och 1949. Han var den svenska jämlikhetens arkitekt mer än någon annan. Den progressiva skatteskalan skärptes under hans tid, och trots ramaskrin från högerfolket fick de välbesuttna dras med kännbara förmögenhets-, arvs- och fastighetsskatter, mycket tack vare Wigforss verksamhet.
Wigforss är också sitt partis främste teoretiker genom tiderna. Han skrev en rad briljanta, korta skrifter. Därtill skänkte han oss sina Minnen i tre massiva delar. Det är enligt många den främsta svenska självbiografin genom tiderna.
Det är mycket jag fäst mig vid i Wigforss skrifter. En mening från 1950 ger mig en lätt nostalgi: ”under den högflod av hänförelse för politisk demokrati, vari vi just nu lever”. Ja, så var det! Bakgrunden var mörk. Nazismen hade några år tidigare besegrats i ett fruktansvärt grymt krig. Stalins kommunism hade erövrat den största delen av den eurasiska landmassan.
I Sverige och många andra liknande länder hyllade de allra flesta tveklöst demokratin. Högerpartiet – den tidens moderater – hade gett upp sitt ampra motstånd. Alla hyllade det statsskick som möjliggjorde fredliga växlingar vid makten.
Idag är demokratin ett omtvistat begrepp. Victor Orbán i Ungern hoverar om en illiberal demokrati och menare med det ett styresskick där regeringen i kraft av sin majoritet kan lägga medier och kultur under statskontroll och driva kampanjer mot alla som uppfattas som icke-ungrare.
Motsatsen blir då liberal demokrati, ett begrepp som låter besynnerligt. En av de konkurrerande ideologierna får rangen av överideologi.
På Wigforss tid var demokratin en och odelbar. Den framstod som en arena där olika politiska program fritt kunde konkurrera. I scenens utkant fanns förvisso ett kommunistiskt parti med andra planer. Men dess chanser att påverka spelreglerna var obefintliga så länge inte ett tredje världskrig bröt ut.
Wigforss var en radikal demokrat. När han i sina Minnen ska sammanfatta sin åskådning nämner han först ”det aldrig utplånade inslaget av marxism”. I senare historieskrivning har man genomgående nedvärderat det marxistiska inslaget i socialdemokratin efter den korta period då August Palm och Axel Danielsson dominerade scenen. Det var Herbert Tingsten som i Den svenska socialdemokratins idéarv fixerade den bilden. Han lyckades övertyga de flesta genom att skapa en så fyrkantig bild av marxismen att den bara kunde passa för dogmatiska tokstollar.
Traditionen har fortsatt. I Henrik Berggrens mycket lästa Palme-biografi får Palme inte ens vara det han ständigt själv kallar sig: demokratisk socialist. Nej, han är liberal!
Palme brukade själv säga att han blev socialdemokrat när han hörde de en gång legendariska offentliga debatterna mellan Tingsten och Wigforss. Wigforss var så mycket klokare.
Palme var inte en teoretiker som Wigforss; men nog menade han något med sin demokratiska socialism. Hans kompakta motstånd mot sovjetmarxismen vederlägger inte det.
Wigforss gav redan 1908 ut en bok som hette Materialistisk historieuppfattning. Det var den dittills mest genomgripande framställningen på svenska om Marx och hans närmaste efterföljare.
Marx djupaste insikt är enligt Wigforss skillnaden mellan avsikt och handling. Människor strävar mot ett visst mål men når det inte ens tillnärmelsevis. Det beror på de processer som så att säga sker bakom deras rygg. De materiella omständigheterna tillhör inte den genast tillgängliga åsiktsrepertoaren utan dem måste man skaffa sig insikt om. Det är enligt Wigforss vad Marx kan bidra med.
Wigforss lät sig också inspireras av mycket annat än Marx. En viktig inspirationskälla var den brittiska gillesocialismen, med G D H Cole som främsta namn. Coles hävdade att det finns flera olika maktkällor i samhället och att den politiska makten inte är tillräcklig för att skapa ett rättvist samhälle. Det krävs också en ekonomisk och i första hand en industriell demokrati. Arbetarna måste skaffa sig ett avgörande inflytande över sin arbetsplats som annars förblir en diktatur.
Wigforss skrev själv viktiga texter om industriell demokrati. Det är intressant att han där liksom ofta annars talade om samhällsförändringar i termer av experiment. Man gör en reform och studerar resultatet. Måste man förändra något för att få ett bättre utfall?
Det finns knappast någon svensk politiker idag med den djärvheten.
Det är hög tid att dagens vänster börjar läsa Wigforss igen. Så många av hans idéer väntar ännu på att bli utförda. Åtminstone för mig framstår också hans fria och fruktbara förhållandet till Marx som ett föredöme.
Läs honom!
