Socialdemokraternas senaste förslag om straffskärpningar för vissa grova våldsbrott är problematiskt av flera skäl.

Till att börja med visar Ekots inslag, som växlar mellan Morgan Johanssons (S) och Johan Linanders (C) kommentarer, att förslaget i sig inte är något nytt. En av punkterna, kriminalisering av att misshandla inför barn, är dessutom en fråga som Linander drivit länge. Det handlar i korthet om kriminalpolitik som redan förs av Alliansen, vilket Socialdemokraterna inte kan ha missat med en justitieminister som älskar straffskärpningar oroväckande mycket. Ask och regeringen beställde förra året en utredning, som i korthet går ut på att föreslå just straffskärpningar för vissa grova våldsbrott. Utredningen, som nyligen släpptes, ser jag som en tidig julklapp från Beatrice Ask till sig själv.

Att de här förslagen kommer nu måste därför ses som en strategi inför valet, om än en konstig. Det är en klassiker bland att partier visar handlingskraft i form av kriminalpolitiska åtgärder i samband med valår – något vi kriminologer alltid tar oss för pannan åt, och som aldrig leder till sjunkande brottslighet på det aktuella området.

Men förutom att kopiera Alliansens straffskärpningar, ser jag också Socialdemokraternas förslag som en flirt med Fi:s väljare, då de betonar sexuella övergrepp och grova våldsbrott mot just kvinnor och barn. Det kanske är ett försök att matcha opinionen mot tillämpningen av sexualbrottslagar som fått stor uppmärksamhet under det senaste året med till exempel Fatta-kampanjen. Men opinionen som förts mot hanteringen av sexualbrott i domstolar har inte direkt yrkat på längre straff, utan framförallt på andra kompetenskrav hos de som hanterar och dömer i sexualbrottsärenden.

"En socialdemokrati som påtalar orsakerna bakom brott och vill föra en klassutjämnande politik är mer behövd än en som går i den nuvarande regeringens spår."
 

Det är både synd och märkligt att Socialdemokraterna ägnar sig åt det här inför valet eftersom de länge kritiserats för att inte vara en tydlig kontrast till de borgerliga partierna.

Istället vore det relevant och nödvändigt att prata om klassklyftorna, som ju ökat under alliansens tid och som är en av de kända faktorerna bakom våldsbrott bland unga män. En socialdemokrati som påtalar orsakerna bakom brott och vill föra en klassutjämnande politik är mer behövd än en som går i den nuvarande regeringens spår.

Och för all del, om de vill locka röster från fler feminister, diskutera då istället åtgärder mot maskulinitetsnormen, som också hör till kända faktorer bakom våldsamt beteende hos män i allmänhet.

Socialdemokraternas förslag lär inte locka så många Fi-anhängare, det är inte heller förslag som kommer att verka avskräckande eller till större skydd för utsatta brottsoffer. Det enda jag kan se att förslagen bidrar till, förutom ett stöd åt borgerlig politik, är att stärka majoritetsbefolkningens gemenskap i sin avsky mot de som betraktas som kriminella, vilket jag verkligen inte hoppas är Socialdemokraternas intention.

Det ligger långt ifrån partiets traditionella förhållningssätt till kriminalpolitik, som många väljare lär sakna nu.