Få historiska beslut har nog tagits efter debatt i en så tom plenisal.
Pliktskyldigast meddelades att vi nu – när vi väl anpassat oss efter Erdoğans krav på nedmontering av rättssäkerhet och demokratiska värden – ska blir tryggare under det kärnvapenparaply som Nato erbjuder.
Miljöpartisten – som ingen brydde sig om att bemöta – höll ett långt anförande om just kärnvapen. Förre försvarsministern Peter Hultqvist (S) tittade demonstrativt åt annat håll.
Vänsterpartisten var den andre som ifrågasatte. I övrigt var det stillsamt. Förutom när några desperata tonarthöjningar spelades upp av Tidöpartiernas representanter som svar på den kritik som framfördes.
Sedan röstades det. Och sedan gick alla hem till sig. Och allt som tidigare sagts, under årtionde efter årtionde, var bortsuddat. Sverige, som ett av de länder som drivit kravet på nedrustning av kärnvapen, är numera tillskyndare av desamma.
Riksdagens majoritet orkade inte ens med ett beslut om att kärnvapen inte ska få placeras i Sverige.
Socialdemokraterna då? Alva Myrdal och Inga Thorson, socialdemokratiska kvinnor som blivit närmast helgonförklarade för sin internationella kamp mot kärnvapen, monterades symboliskt ner och placerades i skräphögen. Nu är det Peter Hultqvist som gäller. Lite kärnvapen får vi fan tåla.
På marken i Hiroshima blev det 5 500 grader när atombomben sprängts. Målet var en bro som låg mitt i ett bostadsdistrikt långt från de industrianläggningar som hade kunnat vara militära mål. Nu var det civila som var själva målet. Barn på väg till skolorna, gamlingar på promenad före frukost. Småföretagare som öppnade upp sina dörrar.
Tryckvågen jämnade byggnader med marken, en brandstorm uppslukade staden. 80 000 människor dog. Sedan skulle Nagasaki få äran att utplånas.
I svenska medier förekom häromveckan rubriker på temat ”så överlever du en atombomb”. Som om vi nu, när vi själva ska ingå i en allians som har inskrivet att den får vara först med att använda kärnvapen, ska mjukas upp och inbilla oss att det inte är så farligt. Som om det psykologiska försvaret, som numera ska bli en del av Nato, har ett uppdrag – ett uppdrag som går ut på att få oss att om inte älska bomben så åtminstone rycka på axlarna.
Det påstås att vi nu, som levande under kärnvapenparaply, är säkrare än förr. De säger det, de som har i uppdrag att säga det. Regeringens talespersoner, gamle försvarsministern Peter Hultqvist, Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg. Det är en märklig logik.
Under kalla kriget, då Sovjet och Warszawapakten stod överallt på andra sidan av Östersjön, ansågs vi stå säkrare utan att vara medlem i Nato. Nu när den ryska militärmakten steg för steg slås i spillror och uppvisar gigantiska brister anses vi vara mer hotade än då. Som om Putinregimen ansåg att anfall på Sverige vore mumma mitt under kriget i Ukraina. Som om Sverige någon gång hade ingått i det ryska rike som Putin tycks ha nostalgiska drömmar om att återupprätta. Som om standardargumentet om att ”skydda rysktalande” vore giltigt.
Tja, vad ska man säga. Kanske ger de tomma bänkarna i riksdagens plenisal svaret. Det historiska beslutet kanske var lite genant? Tonartshöjningarna från de som försvarade beslutet lät lätt maniska. Och så tog man dessutom efter auktoritära ledares strategi: skrämma till tystnad. De som yppade kritik anklagades för att gå i Putins ledband. Ett effektivt sätt att skrämma inte minst kritiska sossar till tystnad. Så ynkligt!
Att skrämma till tystnad är ett av auktoritära regimers verktyg. Ett verktyg som hela raddan av borgerliga och de flesta socialdemokratiska ledarskribenter och Natoanhängare nu använder. Som om de inser att de sakliga argumenten för medlemskap är skakiga.
Som om de är rädda för samtal om det rimliga, det rationella, det sakliga i att ingå i Nato.
