Det här gäller inte bara Sverige. Det sker i hela Europa. Faktiskt i stora delar av världen. Det finns fler exempel än Trump när det gäller högerpopulistiska eller nationalistiska fenomen utanför Europa. Bland annat Indiens premiärminister Narendra Modi och nu senast, valet av Sebastían Piñera i Chile. I Sverige har Sverigedemokraterna i riksdagen fått en vågmästarposition som gör att de kan påverka mer än de är kvalificerade för. Och de håller långsamt på att normaliseras som fenomen i människors tankevärldar.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Att hantera det här är en av alla de övriga riksdagspartiernas allvarligaste uppgifter under det kommande valåret. Och det gäller oavsett om man säger sig vilja bekämpa SD aktivt, genom att kritisera dem öppet, passivt genom att försöka undvika att ge dem uppmärksamhet och fokusera på den egna politiken, eller den konstigaste idén av alla, att samarbeta med dem, som KD och ibland Moderaterna vill. Oavsett vilket måste alla politiska partier förhålla sig till dem.
Problemet är att samtidigt som högerpopulismen har vuxit, har de partier som hittills har dominerat den politiska kartan försvagats. Försvagningen av Socialdemokraterna i Europa kan bero på globaliseringen. Välfärdsstaterna som har utformats för ett system präglat av nationer snarare än av globala förhållanden tvingas nu försvara sig mot gränsöverskridande villkor på arbetsmarknaden – i stället för att bygga vidare på den tidigare samhällsmodellen.
Men den tidigare högern har också fått problem. Kanske ännu större. Fram till slutet av 1900-talet präglades de traditionella högerpartierna i Europa ofta av värdekonservatism och nyliberalism. Numera måste de lika ofta eller oftare förhålla sig till den, genom globaliseringen, allt friare rörligheten i motsättning till mer traditionell nationalistisk populism. Dessa högerpartier måste också förhålla sig till motsättningar mellan de liberala idéerna om individers rätt till val vad gäller livsstil och konservativa normer. Och kanske är högerns problem alldeles tillräckliga för att säkra en socialdemokratisk valseger i Sverige 2018. Men det är egentligen inte där det verkliga problemet ligger. För hur mäter man en valseger? Socialdemokraternas styrka är förmågan att kompromissa och att agera parlamentariskt på ett, många gånger, genialiskt sätt (historiskt). Men en socialdemokratisk valseger där majoritet för riksdagsbeslut blir allt svårare att uppnå, är knappt värd att kallas ”seger”. Vi kan drömma om en valutgång med egen majoritet för socialdemokraterna, men det kommer inte att hända. Kanske aldrig mer, men garanterat inte 2018. Därför står hoppet till en koalition i vilken kompromisserna inte krossar socialdemokraternas sekelgamla erfarenhet av att utveckla en reformistisk politik.
De konservativa försöker för närvarande reda ut sina problem med hjälp av strategier som handlar om att å ena sidan öppna sig för samarbete med högerpopulismen, eller, beroende på väljarunderlaget i respektive parti, i stället försöka sikta in sig mot vänster-mitten för att bilda ett starkt alternativ i förhållande till högerpopulismen. Mitt hopp för en uthärdlig valutgång står till denna sista del av högern, det vill säga den som kan tänkas samarbeta åt vänster-mitten. Det hänger alltså på hur högern vill göra för att hantera de stora problem som den framväxande högerpopulismen orsakar dem. Om den anständiga delen av högern och de liberala kan tänka sig att bilda en koalition med socialdemokraterna, blir detta den mest konstruktiva av de tänkbara utgångar valet kan få. En koalition av partier som tar avstånd från Sverigedemokrater med Socialdemokraterna som största parti.
För att lyckas med det krävs det en del av Socialdemokraterna. Både offensivt och defensivt, det vill säga, både att socialdemokratin driver sin egen reformistiska politik konsekvent och samtidigt gör sitt bästa för att inte falla i populismfällan själva. Socialdemokraterna har i högre grad än andra partier hållit sig i balans och på något sätt (nästan) lyckats undvika det värsta populismträsket. Om Socialdemokraterna lyckas ta sig igenom en hel valrörelse utan att ställa grupper mot varandra, utan att tala om ”folket mot eliten”, ”svenska värderingar” eller fler ”systemkollapser” skulle mycket vara vunnet. Kanske rentav mer än en formell valseger.
